Fucking Åmål

Publicerad i Filmtidskriften FLM oktober 2022 som en del av listan över de 25 bästa svenska filmerna genom tiderna

En käftsmäll har aldrig känts så skön som när Lukas Moodyson drämde upp garderobsdörren i ansiktet på svenska folket med sin lesbiska kärlekshistoria 1998. I Eva Belings ”Fördom och stolthet – en queer filmhistoria” är alla intervjuade rörande överens: ”Fucking Åmåls” betydelse för den svenska HBTQ-rörelsen kan inte nog understrykas.

På tjugofem sekunder får vi filmens grundkonflikt i punktform. Agnes vill slippa ha fest och hon vill att Elin, tjejen hon älskar, blir kär tillbaka. Elin är skolans populäraste tjej. Hon vill bara hitta något sätt (knarka novalucol, vad som helst!) för att lyfta sig själv från sitt sammanhang och verkligheten i det lilla samhället Åmål. Agnes vill också försvinna iväg, begrava sig själv, slippa mobbning och föräldrarnas betungande och missriktade omtankar.

Filmen är som en olycklig och rusig ungdomsförälskelse. Moodysson tycks inspirerad av Dogma-filmen i sin semi-dokumentära approach och lite stökiga stil. Men man får inte missta detta för avsaknad av kontroll. Han regisserar med enorm precision, filmens tajming är i själva verket något som utmärker den – den komiska tajmingen inte minst, och klippningen som ger varje scen exakt lagom mängd luft. Ljuddesignen imiterar ungdomens sätt att lyssna på musik: det dånar och bedövar, och utan Broder Daniels betecknande tre-ackords-indierock hade filmen inte varit densamma.

Alexandra Dahlström är fantastiskt rolig som den drastiska och plågade Elin, och Rebecka Liljeberg förmedlar Agnes kompakta ångest perfekt med sin trevande mimik. Mathias Rust karaktär Johan är också värd att nämna som tystlåten moppekille med bedrövlig taktkänsla. ”Du är så jävla snygg” säger han storögt inne på en toalett till Elin efter att hon har spytt på en fest, varefter hon jagar iväg honom med en toaborste.

Som småstadsskildring är den svårslagen i alla sina träffsäkra observationer. Som ett dokument från året 1998 likaså: att vara ung då är att ringa i sladdtelefon, att låta VeckoRevyn diktera villkoren för vad som är ok och inte, och att ligga i sin säng och stirra ner i en skolkatalog. Frågan är om inte filmens främsta förtjänst är hur den lyfter skolkatalogen som motiv, och lyckas gestalta den särskilda form av trånande som bara en skolkatalog kan väcka.

Och slutet sedan? Det är inget mindre än en av svensk films stora triumfer. Segern smakar sötare än överblandad O’boy.

Hocus pocus 2

Publicerad i Upsala Nya Tidning 30/9 2022

29 år efter originalfilmen är de tossiga Sanderson-häxorna från Salem tillbaka. Sannerligen – lås in era barn

”Jag är övertygad om att det inte finns någon barnlitteratur”. Gerald Earlys kända citat, som syftar på hur den vuxnes blick på världen formar barnkulturen, ekar i mitt huvud när jag ser ”Hocus pocus 2”. Hela det här projektet vilar på en märklig – och dumförklarande – föreställning om vad barn tycker är roligt.

Liksom den snart trettio år gamla föregångaren handlar filmen om Sanderson-systrarna, de tre häxor som förkastades av sin by på 1600-talet. När kompisarna Becca och Izzy i vår tid utför sin årliga häxritual råkar de återuppväcka systrarna, som är redo att ta ut sin hämnd på staden.

Regissören Anne Fletcher kombinerar ytliga samtidsbetraktelser (en av häxorna flyger på en hoverboard) med den billigaste formen av nostalgiska klyschor (mycket ”thy shall”) för komisk effekt. I en särskilt absurd sekvens går de in på ett apotek och dricker retinol i ett försök att föryngra sina själar. What a time to be alive.

Jag har tyvärr inget gott att säga. Grundproblemet är att filmens huvudattraktion – häxorna själva – är outhärdligt pinsamma. Jag förstår inte ens vem filmen riktar sig till. För en femåring är den förmodligen för komplicerad, men redan en tioåring lär tycka den är fånig. Om något kanske den blir en påminnelse om att det finns värre saker som kan drabba våra barn än häxkonster. Kass barnkultur, till exempel. 

Världens ondska dog inte med nazisterna

Publicerad i Upsala Nya Tidning 9/9 2022. Om "Var är Anne Frank?" (Ari Folman, 2021)

Historien upprepar sig inte, men den rimmar, hörde jag nyligen en klok historiker säga.

När Sverigedemokraterna är på väg att bli andra största parti söker jag mig bakåt i filmhistorien för att förstå varför vi tycks så blinda för vår egen roll i pågående historiska processer.

Vad har film för betydelse för formandet av ett historiskt medvetande? Stor betydelse, om du frågar mig. Film kan cementera narrativ. Men i bästa fall luckra upp desamma. Ett narrativ som mainstreamfilm flitigt befäst, i allt från ”Schindler’s list” till ”Inglorious bastards”, är att nazister är onda och att vi, genom att inte identifiera oss med dem, ställer oss på rätt sida historien.

Några filmer från det gångna året hjälpte mig att förstå hur sällsynta (och viktiga) alternativa förståelser av tiden kring andra världskriget är. ”Den stora friheten”, en av årets bästa filmer, handlar om en homosexuell man som slussas från koncentrationslägret direkt in fängelset efter krigsslutet. För honom var 1945 ingen vändpunkt. Helvetet fortsatte. Ett annat exempel är tv-serien ”Babylon Berlin” vars tredje säsong släpptes tidigare i år. Serien utspelar sig under det turbulenta 1920-talet och skildrar saker gemene man förknippar med den tyska mellankrigstiden: ett blomstrande kulturliv, en progressiv hbtq-scen och en aktiv kommuniströrelse.

När moderatledaren Ulf Kristersson ena stunden lovar Auschwitzöverlevaren Hédi Fried dyrt och heligt att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna, för att sedan svika sitt ord och göra just det, får man en känsla av att han inte ser sig själv som en aktör i en historisk process, utan har vaggats in i ett narrativ där han otvivelaktigt står på rätt sida historien (och där det är så enkelt som att det finns en rätt och en fel sida). Såklart nazisterna var onda, men det förflutna har ju passerat. Och framtiden? Den sträcker sig bara till nästa mandatperiod.

Kristersson borde kanske gå och se bioaktuella Var är Anne Frank? Filmen gör upp med den avpolitiserade personkulten kring den judiska flickan. I filmen vaknar Annes låtsaskompis Kitty upp i dagens Amsterdam och försöker hitta sin vän. När hon frågar får hon svaret att Anne Frank är överallt – monument är uppkallade efter henne, skolor, sjukhus, hennes hus är ett världsberömt museum. Men två kvarter bort gömmer sig flyktingar undan gränspoliser, antisemitismen är på frammarsch, var femte EU-land håller på att avdemokratiseras. Likställer Ali Forman dagens politiska utveckling med andra världskriget? Nej. Men han visar att historien rimmar.