Munch

Publicerad i Upsala Nya Tidning 24/3 2023

Det biografiska dramat är en lika trött som ekonomiskt trygg genre. Därför var det bara en tidsfråga innan den norska expressionisten Edvard Munch blev föremål för en samtida storproduktion. Regissören Henrik M. Dahlsbakken har dock valt en något okonventionell metod för att berätta om Munch, genom att låta fyra olika skådespelare gestalta fyra episoder i konstnärens liv. Parallellt får vi följa Munch som 21, 29, 45 och 80 år, i en uppsättning betydelsebärande händelser och möten med särpräglade estetiska uttryck.

Resultatet är ojämnt. 80-åriga Munch spelas av en kvinna, vilket funkar fint. Att berättelsen om 45-åriga Munch som befinner sig på ett psykhem däremot är filmad i svartvitt känns som ett hopplöst klyschigt sätt att förmedla depressivitet. Episoden med 21-åriga Munch skvallrar förmodligen om hur ett traditionellt porträtt hade sett ut – en olyckligt kär Munch sveper omkring i vackert pastelltonad lantidyll. Samtidigt blir det den mest helgjutna och engagerande berättelsen. Den gestaltning som verkligen sticker ut är den av 29-åriga Munch som utspelar sig i nutid. Ratad av konstvärlden springer ynglingen osaligt omkring på nattklubb i Berlin som en annan hipster. Frågor väcks. Är syftet att göra Munch relaterbar? Eller att visa på konstens tidlöshet, alternativt tajmingens betydelse för en konstnärs genomslag?

Liknande projekt har sjösatts förut. Ett berömt exempel är Bob Dylan-filmen ”I’m not there” där sex skådespelare gör egna tolkningar av Dylan. Genom ett sådant angreppssätt tycks man opponera sig mot idén om ett alltomfattande narrativ. Istället vill man visa på konstnärens mångsidighet. Konceptet är intressant men riskerar att bli spretigt. Trots att jag är en stor förespråkare för det korta och koncisa så lider ”Munch” av att den är flera filmer i en.

Viaplay, som är det bakomliggande produktionsbolaget, producerade även Hilma af Klint-filmen ”Hilma” förra året och har låtit båda gå direkt till strömning. Jag menar att de tydligt separerbara episoderna vittnar om en anpassning till strömningsformatet, den konstnärliga ansatsen till trots. Växlingen mellan skådespelare och paletter blir snarare en unique selling point än en fungerande helhet.

Dogborn

Publicerad i Upsala Nya Tidning 9/2 2023

Silvana Imams karaktär ”gillar att slåss”, hennes tvillingbror är stum och snäll. Tillsammans är på desperat jakt efter arbete. När de kommer i kontakt med en man som förklarar att jobbet han kan erbjuda ”inte är för alla” svarar systern snabbt att de är väldigt flexibla. Vem har inte fläskat på med sina kompetenser och goda personlighetsdrag på en jobbintervju? Addera total utsatthet. Där har vi förutsättningarna för filmens två huvudpersoner.

Mörkt? O ja. Vi förstår snabbt att något illa väntar när tvillingarna får mat, dryck och husrum för detta outtalade arbete; samtidigt blir deras tunnelseende vårt och deras agerande begripliggörs på så sätt. Isabella Carbonell skildrar samhällets ohörda och jobbar mycket med denna bild – av ohörbarheten – genom den stumma brodern, språkbarriären mellan karaktärerna, uppmaningen att gå in bakvägen och bränna telefonerna. Skuggsamhället framträder i bokstavlig mening.

Det är svårt att skildra ett bottenlöst mörker på ett balanserat sätt, det är nämligen lätt att falla in i ”misärporren”, det vill säga, vältrandet i elände. Men i ”Dogborn” impliceras bara våldet och övergreppen, vilket är till filmens fördel. Det finns heller inga manipulativa element, utan filmen är återhållsamt berättad med mycket tystnad som för att låta bilderna sjunka in.

På filmfestivalen i Venedig tilldelades Carbonell pris för bästa regissör under 40. Det är hon välförtjänt av – filmen är regisserad med mycket säker hand, och inte minst rapparen Silvana Imam övertygar stort som stirrig dagdrivare. Även Philip Oros gör en stark insats som en stumma brodern, och deras rörande syskonkärlek är det som bär filmen och stannar kvar längst i minnet. Däremot har jag vissa synpunkter på manus, närmare bestämt på den väg filmen väljer att ta i andra halvan. Jag hade önskat att perspektivet mer entydigt var systerns.

Bossen är visserligen något karikatyrartad, men samtidigt skräckinjagande i sin maktposition. Han representerar en människotyp som förstår och utnyttjar att människor tvingas ställa om sin etiska kompass när nöden knackar på dörren. De moralfilosofiska frågeställningar som filmen väcker visar sig vara lika grundläggande som akut relevanta.

En sång för min dotter

Publicerad i Upsala Nya Tidning 6/1 2023

Amaia står med sin nyfödda dotter i famnen och blinkar mot ljuset på gatan medan hennes föräldrar och partner packar ur bilen på väg hem från sjukhuset. Det finns ett ”före” och ett ”efter” som ristas in i tiden när man åker till sjukhuset tomhänt och kommer hem med ett nytt liv. Samtidigt gör sig vardagen snabbt påmind med alla sina måsten. Kraven på Amaia att arbeta samtidigt som hon tar hand om sin nyfödda bebis förstärker förmodligen den förlossningsdepression hon verkar lida av. När Amaias partner Javi åker iväg på långa jobbresor strax efter födseln bestämmer hon sig för att flytta hem till sina föräldrar.  

Alauda Ruiz de Azúas filmiska berättande för tankarna till en annan samtida spansk regissör – Carla Simón (”En persikolund i Katalonien”). Båda två skildrar familjerelationer på ett ovanligt ömsint sätt. I ”En sång för min dotter” framställs moderskapet som en dynamisk process, såväl i dess första skälvande ögonblick som i dess sista suckande. Men även dotterskapet antar en ny form för Amaia när hon själv blir mor. Amaias plan att få hjälp med sin bebis förändras när mamman, Begoña, blir sjuk, och det tvärtom blir Amaia som får vara den omvårdande. Det är en fin bild av livets båge och hur rollfördelningen skiftar med tidens gång.

Filmen är tydligen sprungen ur en kvinnlig erfarenhet av en omvårdnadens ojämlikhet, där kvinnor i regel får göra större uppoffringar för familjebildandet än männen, vilket manifesteras i små detaljer (som att Amaias pappa blir irriterad när hon lämnar hans ledsna barnbarn med honom). Men Ruiz de Azúa faller inte för frestelsen att krydda med tillspetsade konfliktlinjer. Filmens styrka är tvärtom dess förmåga att karva fram runda och flerdimensionella karaktärer. Mamman – fantastiskt gestaltad av Almodóvar-skådisen Susi Sánchez – är kylig och sträng. Pappan är hopplöst handfallen inför så mycket i hemmet. Men de är likväl Amaias älskvärda föräldrar. Amaia måste lära sig parera sin mammas dominanta stil och samtidigt inse att en del av henne håller på att bli som dem. ”En sång för min dotter” är en ärlig och övertygande skildring av det tidiga föräldraskapets turbulens, och den visar att Ruiz de Azúa är en regissör att hålla ögonen på i framtiden.