Eva och Adam

Publicerad i Upsala Nya Tidning den 27/8 2021

Caroline Cowan breddar förståelsen av vad det innebär att vara ung i lyckad uppdatering av ”Eva och Adam”

Det finns inte ett överflöd av filmer om hur det är att vara ung i Sverige idag. Tråkigt därför att det är samma berättelser som återanvänds i generation efter generation – ”Sune”, ”Bert”, och nu ”Eva och Adam”. Eller, det var åtminstone så jag tänkte innan jag rycktes med i Caroline Cowans nytolkning.

Grundberättelsen är bekant för den som växte upp med ”Eva och Adam”. Adam flyttar till Göteborg och börjar i en ny klass. Där går även Eva, som har slutit en pakt med bästisen Annika om att inte bli tillsammans med (eller ens titta på!) någon kille. Men vad är viktigare – att lyssna på känslorna för Adam eller att värna om vänskapen till Annika?

Detaljer och karaktärer är uppdaterade på diverse sätt: Eva är numera vegetarian och djurrättsvän, hennes jobbiga storebror Tobbe har skrotat sin kalender med ”veckans babe”, sladdtelefonen har bytts ut mot mobiltelefon. Men än mer essentiellt är att något i tonen är nytt. Medan den gamla ”Eva och Adam” utspelade sig i en sorts bubbla där gränsen till vuxenvärlden var skarp, så fanns det paradoxalt nog något vuxet i blicken på ungdomarna. De ungas komplexa känslovärld kokades ner till romantisk kärlek på ett, ja, förminskande vis.

Cowans version däremot bultar av äkta känslor, och det är inte bara Eva och Adams förälskelse som står i fokus utan även trassliga föräldrarelationer, vänskapsrelationer, politiskt engagemang, flytt och uppbrott, det vill säga, allt sådant som existerar i en ung människas liv. Istället för att göra föräldrarna till pajiga figurer så ser Eva och Adam på vuxenvärlden med en sökande blick i jakt på identifikation.

Filmen är absolut konventionell på sina sätt, bland annat lyckas den inte helt frigöra sig från heteronormen och gränsar ibland till det präktiga. Men det är små detaljer i sammanhanget, inte minst för att Eva får vara en så självständig person, fint gestaltad av Sonja Holm, och för att hennes och Adams relation fylls med så mycket ömhet och charm. Det finns till och med en blinkning till en av svensk filmhistorias starkaste skildringar av ung kärlek, nämligen Roy Anderssons ”En kärlekshistoria”, i en scen som utspelar sig på en ödslig fotbollsplan. Utan att gå så långt som att likställa verken är ”Eva och Adam” en lyckad film om den tidiga ungdomen som fyller ett tomrum.

Imorgon hela världen

Publicerad i Upsala Nya Tidning 12/8 2021

Julia von Heinz film om juriststudenten Luisa och hennes antifascistiska engagemang närmar sig ett högaktuellt ämne på ett skickligt sätt

Hur ska man förhålla sig till högerextremismens framfart? Vilka metoder är mest effektiva för att förhindra den, och vilka metoder kan rättfärdigas? ”Imorgon hela världen” levererar inte några färdigpaketerade svar. Men den närmar sig det komplexa ämnet på ett initierat och nyanserat sätt. Vi får bekanta oss med juriststudenten Luisa, som vänder sin politiska frustration till handling. Genom kompisen Batte får hon in foten i ett antifascistiskt kollektiv och börjar ta del av deras aktivitet som inbegriper att demonstrera och störa torgmöten. Men kollektivet består av en spretig grupp unga människor, och somliga – som den attraktive Alfa – är inte främmande för våldsam konfrontation. Luisa rycks med i hans upptåg där insatsen successivt ökar.

”Imorgon hela världen” är ett helgjutet drama som skickligt balanserar mellan det rafflande och det vardagliga. Trots att Luisas intresse för Alfa är en bidragande faktor till hennes radikalisering blir hon aldrig passiv – hennes skarpa blick signalerar tydligt att hon har agens filmen igenom. En möjlig invändning däremot är att hennes ingång i rörelsen och bakgrund är något diffusa, även om vi förstår att hon kommer från ett borgligt hem. Som tur är har Mala Emde en elektrisk närvaro som väger upp för detta.

Det är till filmens fördel att den politiska kontexten inte ligger i fokus – en viss typ av klippning och berättande hade nämligen kunnat användas på ett mer manipulativt sätt. Vi påminns om den, men till stor del får Luisa och Alfas handlingar stå för sig själva. På så vis blottar filmen såväl en solidaritet som ett självförverkligande hos gruppens medlemmar. Ett exempel: en servitör med invandrarbakgrund misshandlas i samband med ett nazistiskt torgmöte, men snarare än att hjälpa mannen skyndar Alfa och de andra i väg till en parkeringsplats för att skära sönder nazisternas bildäck. När de sedan återvänder till kollektivet blir de utskällda av kompisen Batte som menar att det är någon annan än de själva som kommer drabbas av nazisternas tilltagande vrede. Det är relevant kritik som belyser frågan om motiv och verkningsgrad, och som visar prov på von Heinz transparenta berättande. Hon lyfter brännande politiska frågor som saknar enkla svar, men som fortsätter cirkulera efter filmens slut.

The Suicide Squad

Publicerad i Upsala Nya Tidning den 6/8 2021

I händerna på James Gunn blir ”The Suicide Squad” en film med karaktär, fräckhet och puls – allt den förra saknade.

Det börjar med en symbolisk slakt, som för att säga: glöm allt ni vet om 2016 års superflopp ”Suicide Squad”, nu börjar vi om. Och nog har man lyckats. Filmens titel anspelar på den brokiga skaran skurkar – Harley Quinn, Bloodsport, Peacemaker, Polka Dot Man, Ratcatcher och King Shark – som går med i den hemliga insatsstyrkan Task Force X i utbyte mot lindrigare fängelsestraff. I det här fallet ska gruppen undanröja bevisen på den mystiska Starfish-operationen som bedrivs på den lilla önationen Corto Maltese. På ytan är det en berättelse som problematiserar USAs roll som världspolis, men det finns samtidigt en stark underliggande patriotism som inte låter sig döljas. Till exempel förpassas de spansktalande öborna främst till kroppar som dödas i en amerikansk skjutfest.

Vad som ändå gör ”The Suicide Squad” till en så lyckad film är delvis det självsäkra och underhållande berättandet, delvis att Gunn ofta väljer det knasiga framför det sentimentala. Flera av skurkarnas ”krafter” är föga imponerande, som Ratcatcher som kan styra – ja, råttor. Den minst lyckade av dessa knasiga skurkar är Polka Dot Man, den av gruppmedlemmarna som får minst utrymme, en mjuk man med mammakomplex som ställs i kontrast till de övriga ultramaskulina. Det är synd i film som i övrigt lyckas med det som den förra filmen misslyckades med: att ge de extrema personligheterna karaktär.