2022 års bästa filmer

Publicerad på flm.nu 16/12 2022

1. Den stora friheten (Sebastian Meise)

2. As in heaven (Tea Lindeburg)

3. Kupé nr 6 (Juho Kuosmanen)

4. Licorice pizza (Paul Thomas Anderson)

5. Boy from heaven (Tarik Saleh)

6. De oskyldiga (Eskil Vogt)

7. Nitram (Justin Kurzel)

8. Fire of love (Sara Dosa)

9. Drive my car (Ryusuke Hamaguchi)

10. Cow (Andrea Arnold)

    
    

Vilken är din favoritfilm 2022?

Den stora friheten – Sebastian Meises sobra och intelligent berättade fängelsefilm överträffar allt annat i år. Filmen handlar om Hans Hoffmann, en tysk man som på grund av paragraf 175 (som förbjöd homosexuellt umgänge fram till år 1969) slussas vidare från koncentrationsläger till fängelse utan att passera gå. Att filmen bottnar i en bedrövande historisk verklighet är en sak, men mest av allt är den ett djupt existentiellt drama som närmar sig frågan om ofrihet och vägarna ut ur den på ett originellt sätt. I en talande scen tittar internerna på månlandningen på en liten tv-skärm, men Hans är föga brydd – det är en erövring som inte bekommer honom. Istället tvingas han manövrera varje millimeter av det lilla liv han tillåts leva i fängelsecellen, vilket reflekteras i fotot som utnyttjar rummet magnifikt och omvandlar den sterila och väldokumenterade miljön till en dynamisk omgivning full av nyanser.

Vad saknade du mest 2022?

För egen del – att gå på fler festivaler. Det är liksom ingen slump att en majoritet av mina topp 10-filmer kommer från den festival jag gick mest på, Göteborg filmfestival.

Vad hoppas du på inför 2023?

Förutom att få se Tár, Decision to leave och Holy spider… så hoppas jag att Ruben Östlund satte en ”trend” med sin biografturné. Detta har förstås pågått länge, inte minst dokumentärfilmare har varit flitiga biografbesökare, men man kan ändå hoppas att ännu fler filmskapare tar efter. När biograferna ska konkurrera mot streamingtjänster blir biografen som kulturell mötesplats allt viktigare att betona.

Loving Highsmith

Publicerad i Upsala Nya Tidning 3/11 2022

“Writing, of course, is a substitute for the life I cannot live” skriver författaren Patricia Highsmith i sin dagbok om sitt eget skrivande. När hon 1952 publicerar romanen ”The price of salt” (”den enda lesbiska romanen med ett lyckligt slut på 50-talet”) gör hon det under pseudonym. Först 1990, fem år innan hon går bort, låter hon publicera om den i sitt eget namn, och med en ny titel – ”Carol”. Kanske var tiden mogen, eller så ville hon på ålderns höst göra upp med den uppdelning som hon målar upp i citatet, mellan verkligheten och texten.

Highsmith skrev en mängd romaner, varav flera har filmatiserats (”The talented Mr Ripley” och ”Främlingar på tåg” är de kändaste exemplen). Uppväxt i en djupt rotad Texassläkt är författaren – i likhet med en annan dokumentäraktuell författare, Joyce Carol Oates – något av en udda fågel i sin familj. Båda två väljer isolerade liv som de tillägnar skrivandet. Men där Oates framställs som metodisk framstår Highsmith som mer driven av impulser och intryck, ofta rökande, med ett amerikansk självförtroende som gör att hon formulerar sig på franska utan att darra på manschetten när hon flyttar till Europa.

Regissören Eva Vitija har valt ett ganska vedertaget angreppssätt: hon klipper samman arkivmaterial med intervjuer och uppläsningar ur Highsmiths dagböcker. Därtill tillkommer även hennes egen berättarröst och stundtals ger det ett något rörigt intryck. Å andra sidan är det till filmens fördel att den inte försöker karva fram ett linjärt narrativ. Highsmith får vara både sårbar, tvär, ångerfull och utforskande. Vitija förhåller sig också sensibelt till Highsmiths sexualitet. Vänner och före detta partners vittnar om att hon levde ett rikt liv i Europas hbtq-kretsar, var mycket populär och inledde flertalet relationer. Det isolerade livet hon ändå valde att leva tycks ha haft mycket att göra med hennes komplicerade relation till sin offentliga persona. Delvis är det hennes lite fyrkantiga och obekväma utstrålning i intervjuer som paradoxalt nog gör henne så fängslande. Jag kan sakna en djupare inblick i Highsmiths texter, men å andra sidan gör filmens poetiska och sympatiska ton att många oinitierade tittare lär söka upp hennes böcker på egen hand.

Flickorna

Publicerad i Filmtidskriften FLM oktober 2022 som en del av listan över de 25 bästa svenska filmerna genom tiderna

Mai Zetterling var redan en etablerad filmstjärna och regissör när hon gjorde ”Flickorna” 1968, och använde hela sin arsenal av erfarenheter – sin tekniska och kreativa kompetens, sin förståelse av filmindustrins och samhällets sammanflätade maktstrukturer, sitt rika kontaktnät – och samlade några av sin tids största skådespelare (Bibi Andersson, Gunnel Lindblom, Gunnar Björnstrand) för ett hejdundrande filmprojekt. Man kan säga att hon är expert på det område hon gör till filmens huvudspår: kvinnligt skapande och villkoren för detta.

I den fragmentariskt berättade filmen följer vi en teatergrupp som turnerar med en uppsättning av ”Lysistrate”, den antika pjäsen om en grupp kvinnor som bestämmer sig för att sexstrejka i ett försök att få sina krigande män att sluta fred. Pjäsen spiller ut – formmässigt, tematiskt – i kvinnornas privata liv. Ja, här är det privata sannerligen politiskt. Scener från pjäsen varvas med scener från kvinnornas liv utanför pjäsen, somliga mer absurda än andra, och bildar en kompakt bildström av sexualpolitiska reflektioner.  

”Flickorna” är en djärv film, ett modernistiskt mästerstycke som sprudlar av skaparglädje och vibrerar av vrede över sakernas tillstånd. Lika mycket som den utmanar den patriarkala ordningen utmanar den det traditionella berättandet. I en av de bästa scenerna (som jag slår vad om att Ruben Östlund önskar att han hade regisserat i sin perfekta illustration av svensk tafatthet) ber huvudrollen Liz publiken stanna kvar efter en föreställning för att reflektera över det de har sett, men möts av en tystnad som går att ta på. Hon blir alltmer förtvivlad innan hon avbryts av sin manliga kollega som skämtsamt säger: ”vad nu då, ett nytt uppror bland kvinnfolket?” Trumvirvel.

Humor och allvar är två kontrasterande och förstärkande krafter här. Att över huvud taget använda komedin ”Lysistrate” i ett feministiskt syfte (för det är en komedi i grunden) är att vända upp och ner på den humoristiska intentionen och dess potential. Scenen ovan synliggör hur humorn kan användas som vapen, i detta fall för att omyndigförklara den kvinnliga motspelaren. Men Zetterling är inte sämre själv, utan gör humorn till ett av sina egna främsta vapen. Scenen befäster dessutom det motsatta, nämligen att konsten, för Zetterling, är på blodigaste allvar. Och tack vare den övertygelsen står hon för en av de mest kompromisslösa, klarsynta konstnärliga visionerna i svensk filmhistoria.