Publicerad i Stockholm filmfestivals magasin hösten 2019
Festivalfavoriten Sciamma (som har kammat hem både en bronshäst och prisats för bästa manus i Cannes) är född och uppvuxen i Parisförorten Pontoise. Efter att ha studerat till manusförfattare vid den prestigefyllda franska filmskolan La Fémis debuterade hon 2007 med den klordoftande uppväxtskildringen “Water Lilies” som vann oväntade framgångar i hemlandet. Coming of age är en berättelseform Sciamma ofta återvänder till, och hon har i intervjuer beskrivit sina tre första filmer som en löst sammanhållen trilogi. Utöver de filmer hon själv har regisserat har Sciamma även skrivit manus till ytterligare ett par, däribland den hypercharmiga leranimations-filmen “Mitt liv som Zucchini” (2016).
Med ambitionen att bredda förståelsen för vad det innebär att vara människa i dagens, eller för den delen 1700-talets Frankrike, hyllas Sciamma ofta för sitt framlyftande av marginaliserade perspektiv och sin särskilda lyhördhet för gruppdynamik. Hon söker sig genomgående till det som av samhället anses perifert eller normbrytande, för att med sin kamera upprätta ett mikrokosmos med handlingsutrymme för sina karaktärer och nya ingångar för identifikation hos sin publik. Vare sig det rör sig om en simbassäng, ett hotellrum eller kala klippor så markerar denna fristad ett avbrott i en tillvaro full av slitningar och felriktade förväntningar.
Den parisiska förorten fyller därför en symbolisk roll som markör av distans, en geografisk periferi till den av filmhistorien överexploaterade parisiska stadskärnan. Den enda gång vi får se Eiffeltornet i “Girlhood” (2014) är i en komisk minigolfscen där en av banorna innehåller en halvtafflig modell av just Eiffeltornet. Scenen tycks på ett lekfullt sätt signalera utformandet av ett nytt centrum och en ny subjektivitet. Sciammas stil kan beskrivas som socialrealistisk, men den realism hon visar upp är samtidigt upphöjd, alltid vacker. Det är en revisionistisk estetik att förälska sig i.
I hennes senaste alster, “Portrait of a Lady on Fire” (2019), befäster hon sin roll som en av vår tids stora humanistiska filmskapare. Här lämnar vi de parisiska förorterna för 1760-talets bildsköna Bretagne och får bekanta oss med den bångstyriga adelsdamen Héloïse (Adèle Haenel) som är bortlovad och därför ska få sitt porträtt målat av konstnären Marianne (Noémie Merlant). För att vinna Héloïses förtroende får hon och Marianne bekanta sig med varandra under några intensiva dagar, och gnistor uppstår.
Tonalt slår Sciamma in på ett nytt spår, och med blinkningar till Hitchcock finns ett mörker och en dramatik som vittnar om hennes konstnärliga bredd. Samtidigt är filmen tematiskt bekant, och i “Portrait” har hon hittat ett briljant nytt uttryck för det hon undersökt i alla sina filmer – oviljan att definieras av konventioner och normer, oviljan att ramas in och spikas upp. Det är inget mindre än ett utsökt, sensuellt drama i världsklass inpå minsta penseldrag, jag menar, bildruta.