Vi befinner oss tio år in i framtiden och parallellt med att stora delar av mänskligheten dött av simian-viruset som utvecklades i förra filmen (som ett försök att bota Alzheimer) så har världens apor börjat utveckla hyperintelligens. Dålig timing för mänskligheten. De få som utvecklat immunitet mot viruset lever gömda i ruinerna av San Fransisco medan aporna håller till i de dimmiga skogarna. När filmen börjar lever de två grupperna åtskilt och i någon form av harmoni – tills det att en dumdristig människa beträder apornas revir och skjuter en av dem.
Konflikten i filmen utspelas inte enbart människor och apor emellan utan i första hand inom grupperna, vilket skapar en ganska intressant dynamik filmen igenom. De mer moderata krafterna kämpar mot de krigiska inom både ap- och människogruppen. Apledaren Caesar som uppfostrades så kärleksfullt av James Franco i förra filmen har utvecklat en (om än misstänksam) kärlek till mänskligheten och försöker bibehålla fred mellan de två arterna. På samma sätt försöker ingenjören Malcolm skapa broar mellan apor och människor men hindras av sina alltför vapenivriga vänner. Filmen blir en dyster påminnelse om att de försonande krafterna nästan alltid finns i skuggorna men förlorar samma stund som den andre tar till vapen.
Samtidigt hade civilisationskritiken kunnat utvecklas. Sättet på vilket Caesar tar på sig skulden för hela den våldsamma situationen mot slutet av filmen är nästan osmakligt. Trots att man som tittare hoppas på försoning råder det inget tvivel om vilken grupp som är skyldig till kriget. På typiskt Hollywood-manér vill man alltså inte stöta sig med någon alltför hårt utan avpolariserar hellre konflikten. Vad som hade kunnat bli en riktigt drabbande civilisationskritik kommer bara halvvägs.
Att konflikten sker lika mycket inom grupperna som mellan dem visar på ett av filmens centrala teman: likheten mellan apor och människor. Detta bekräftas i öppnings- och avslutningsbilderna som är närbilder på Caesars ögon; förrädiska närbilder som inte egentligen avslöjar om vi ser människa eller apa. Dessa in- och utzoomningar på Caesars ansikte visar för övrigt att krutet har lagts på animationerna – apornas ansikten är så pass uttrycksfulla att det nästan är svårt att tro att det inte är riktiga apor. Samma krut har tyvärr inte lagts på dialogen, som lämnar mycket att önska, eller könsrollerna för den delen. Jag undrar uppriktigt – kan någon se persongalleriet utan att sucka? Malcoms fru är vårdande och mild, hon påminner sin man om att äta, ber honom vara försiktig och säger att han är modig. Malcolm suckar innan han ger sig iväg för att vara hjälte.
En del scener mot slutet liknar mest en enda vapenfest och hade kunnat styrkas, men jag hade samtidigt förväntat mig fler intetsägande actionscener och blir positivt överraskad. I en av de bästa scenerna blickar Caesar och Malcolm ut över San Francisco-bukten och gläds åt den elektricitet de tillsammans lyckats frambringa – innan Caesars konkurrent Koba klättrar upp för en klippkant och skjuter Caesar. En dramatisk vändning som berättar att kriget har börjat. Och vi vet alla hur det kommer sluta, så för Malcolm är filmen en enda lång uppförsbacke. Det blir effektfullt och ger filmen en melankolisk inramning.