Universalteorin

Publicerad i Upsala Nya Tidning 23/5 2024

Den tyske regissören Timm Kröger är en djärv cineastisk visionär. Det går inte att vara annat när man så självsäkert laddar en kalla kriget-noir av klassiskt snitt med referenser till David Lynch och Alfred Hitchcock, teoretisk fysik och parallella verkligheter. Låter det hyperboliskt? Märkvärdigt nog är det tvärtom avslappnat och svalt.

Filmens huvudperson, Johannes, är en stretande doktorand i fysik som reser till Schweiz för en konferens. Väl på plats börjar saker och ting te sig märkliga. En avgörande pusselbit i den teori som han arbetar med kommer till honom i en dröm samtidigt som kvinnan han dras till blir alltmer undflyende och någon plötsligt dör.

I sin essens är "Universalteorin" en noir, det vill säga en kriminalhistoria som använder konspirationen som spänningselement, accentuerat av det utsökta svartvita fotot. Men Timm Kröger gör formen helt till sin egen, bland annat genom att skruva lite på logik och realism till förmån för mystik.

Blir filmen otillfredsställande enigmatisk? Det beror nog på hur man är lagd. Inte om man, som jag, dras till mystik och det ouppklarade. Däremot kan man invända att filmen inte riktigt lyckas bära de anspråk som den har byggt upp, Men det stör inte nämnvärt – i sin oförutsägbarhet och sitt visuella sug blir det en oupphörligen tilldragande upplevelse.

Stumfilmerans guldgosse

Publicerad på Draken film den 16/3 2024. Porträtt av Buster Keaton

Det finns en betecknande scen i filmen ”Kofösaren” (”Go west”) från 1925 där Keaton spelar kort med två skojare varav en plötsligt riktar en pistol mot honom och uppmanar honom att le, ungefär som man brukar göra när man riktar en kamera mot någon. Keaton ser oförstående på mannen. Le? Det tycks fysiskt omöjligt. Till slut testar han att med två fingrar dra upp mungiporna för att forma munnen till ett leende, utan framgång. Men så är ju Buster Keaton också känd som det stora Stenansiktet.

Keaton betraktas idag som en av filmhistoriens viktigaste filmskapare. Under sin guldålder, 1920-talet, bemästrar han stumfilmens format och är med och tänjer på gränserna för filmskapandets förutsättningar. Hans signum, förutom det stoiska ansiktsuttrycket, är en fysisk humor som involverar halsbrytande stunttricks. De lär ha börjat redan i barndomen då Keatons föräldrar tog med honom i sina vaudevilleföreställningar. I sina filmer spelar Keaton ofta en alternativ typ som inte smälter in socialt. Å andra sidan är det just vad han gör – rent kroppsligt smälter han in i vilken situation han än befinner sig i, på så vis att han tycks oberörd av allt som faller mot honom och allt han rycks med i. Snarare blir han som ett mänskligt kugge i maskineriet.

En av alla filmskapare som inspirerats av Keaton är Jacques Tati, som även han har en återkommande slapstickpersona. Men om Tatis gängliga karaktär Monsieur Hurlot förkroppsligar en idé och kritik om att det moderna samhällets effektiviseringsvurm inte tar hänsyn till människan, är Keaton långt mer entusiasmerad av sin tids tekniska framsteg. Det finns en genomgående fascination vid mekaniska konstruktioner och industrialism – rörelse, helt enkelt. Som tåget, som figurerar i många av hans filmer.

För att inte tala om själva filmmediet som innovation! Titta bara på ”Fart, flickor och faror” (”Sherlock Jr”), en fest för biografromantiker. Keatons karaktär jobbar som maskinist och somnar under en visning, varpå han kliver ut ur sin egen kropp och kan ta sig in i filmberättelsen genom vita duken. Där lever han ut sin dröm om att bli detektiv. En fantastisk sekvens följer i vilken han kastas in och ut ur olika scenarier – han ska dyka ner i havet från en klippa när scenen byts och han dyker ner i en snöhög istället, och så vidare. Förutom att visa prov på briljant fysisk komik uttrycker filmen en förundran över filmens förmåga att mentalt transportera tittaren till olika platser.

Filmen för Keaton är en drömmaskin, ett identifikationsmedium – och en konstruktion. I ”Fart, flickor och faror” kan Keatons karaktär leva ut genom filmen, och även om han sedan vinner sin kärlek i ”verkligheten” måste han snegla på filmens romantiska slutscen för att veta hur man gör på riktigt. Drömmar är filmens materia och slutprodukt. Men bakom dem finns också en materiell verklighet, som fascinerade Keaton minst lika mycket – kulissbyggen som konstrueras för att förgöras, och reellt risktagande. Sammantaget gör det honom till historisk våghals och humoristisk pionjär. Hundra år senare står hans filmbygge stadigare än någonsin.

The peasants

Publicerad i Upsala Nya Tidning 1/3 2023

Det ska sägas direkt att jag aldrig var något fan av ”Loving Vincent” (2017), filmen som oombett försökte göra Van Goghs konst ”mer levande” (det behövs inte?). De polska filmskaparna DK och Hugo Welchman spinner ändock vidare på det oerhört ambitiösa konceptet med handmålade filmbilder – i en filmatisering av den polske nobelpristagaren Wladyslaw Reymonts årstidssvit. Det har gjort mig ännu mer övertygad: oljemålning och rörlig bild gifter sig inte.

Berättelsen utspelar sig på sent 1800-tal i en polsk by och är en märkligt estetiserad och svartsynt skildring av underskön kvinna, Jaga, som mot sin vilja gifts bort med äcklig gubbe, får horstämpel och faller i onåd hos hela byn. Filmskaparna tycks onekligen dras till kitschig landsbygdsromantik, tänk bloda flätor och sex på höskullar.

Det är och förblir ett mysterium varför man använder den teknik man gör, eller så sträcker sig den konstnärliga visionen inte längre än till att få det hela att ”se gammalt ut”. Den roboskopiska animationstekniken (som använder verkliga skådespelare till grund) ger en alltför fotorealistiskt effekt, och kameran är på tok för rörlig för att bilderna ska få tala för sig själva. Filmen är en salig röra, nära på en kalkon, helt enkelt ett episkt slöseri med möda och talang.