Publicerad i Upsala Nya Tidning 27/5 2022

Barnkulturen har blivit alltmer inriktad på starka varumärken. Om en barnfilmsfigur inte syns på tandkrämstuber och kepsar eller går att äta som glass - finns den ens då?


För några veckor sedan avverkade jag och min fyraåring alla pysselprogram som SVT hade att erbjuda. Det var som att se ett koncentrat av tidsandan. I "Supertipset" pysslar och bakar den gamla "Bolibompa"-profilen Ylva Hällen. Inför påsken målade hon påskägg. "Vad ska det bli?" sa hon gång på gång. Min fyraåring gissade, dock ofta fel. Det fanns nämligen ett rätt svar. Bamse, Alfons och Super Mario kände hon igen. Men inte fåglarna från "Angry birds", trollen från "Trolls" eller Harry Potters uggla Hedwig. För det var viktigt att poängtera att ugglan inte var vilken uggla som helst, utan Harry Potters.


Ett annat program som vi såg var "Bolibompa: Pyssel". Här är det inte andra varumärken som används, utan det välkända barnprogrammets egna. I vad som har blivit ett helt avpersonifierat pysselprogram är nu alla pyssel drakrelaterade: draktårta, draksvans, drakplaceringskort. Målet tycks vara att få barnen att välja Bolibompadraken-tema framför "Frost"-tema på nästa kalas.


Båda programmen bygger på korta klipp där resultatet är överordnat processen, som ofta är väldigt komplicerad. Jag förstår att en fyraåring inte kan förväntas baka en draktårta, men kan ens en tioåring knåpa ihop "regnbågscakepops"? Instagramvänligt är det dock. Det drygt tio år gamla "Pysselskogen", där barn står och hyvlar träbitar, känns antikt i jämförelse. Resultatet? Well, det är i alla fall genuint.


Lite bakgrund här: förra året genomgick "Bolibompa" en omgörning. Det behagliga "Drakens trädgård" byttes ut mot "Bolibompaklubben", ett programkoncept där den nya Bolibompadraken med sitt hysteriska röstläge tilltalar tittarna som "bolibompisar" och föräldrarna kan skicka in klipp på sina barn när de dansar och vinkar. Logiken bakom omgörningen är inte omöjlig att begripa. SVT och "Bolibompa" vill behålla sin relevans genom att rätta sig i ledet. "Go big or go home"-principen motiverar allt större kommersiella apparater och håller liv i en återvinningslogik som gör det svårt för mindre, fristående produktioner att nå en publik. Om man inte syns på tandkrämstuber och kepsar eller går att äta som glass – finns man ens då?


Själv beskriver SVT det som att man vill göra programmet mer interaktivt med fokus på barns delaktighet. För all del, det är kul med videor på vinkande barn. Men om alla bara vill se sig själva – vad finns då kvar? Det är en sorglig syn på kultur överhuvudtaget: den förväntas engagera först om man som åskådare blir direkt tilltalad, eller bokstavligt talat ser sig själv.

Pysselprogrammen och det nya "Bolibompa" belyser parallella trender som jag dock menar är två sidor av samma mynt: varumärkeslogiken och jag-fixeringen. Båda bottnar nämligen i en syn på kultur som en kundrelation där kreatörer håller sig vid liv genom starka varumärken och kunden tillfredsställs genom narcissistisk bekräftelse.


Man kunde önska lite mer kreativ integritet. Som det är nu följer "Bolibompa" bara kundsamhällets logik. Och vad gör den? Förutom att göra barnen till lydiga konsumenter urholkar den barns föreställningsförmåga. Världen blir bara relaterbar genom varumärken. En uggla får liksom inte vara en uggla, en tårta inte en tårta. Jag ser framför mig en modern tappning av Magrittes berömda pip-målning. Den skulle föreställa ett får, med texten: detta är inte ett får. Men med ett tillägg: det är fåret Shaun.

Publicerad i Upsala Nya Tidning 20/5 2022

Indiefavoriten ”Everything everywhere all at once” är en underhållande men visuellt utmattande film som driver sitt koncept för långt


Multiversum är i ropet just nu, och inte bara inom superhjältegenren. Här kretsar handlingen kring den till synes ordinära Evelyn, en sönderstressad tonårsmamma och tvättomatägare som plötsligt finner sig i själv i centrum av ett drama där parallella verkligheter drabbar samman. För att bli en fullt utrustad actionhjälte måste hon hämta krafter från sina jag i andra universum. Och fullt utrustad actionhjälte blir hon – Michelle Yeoh är fenomenal som Evelyn. Likaså Ke Huy Ouan som hennes make Waymond.


Kreatörerna Kwan och Scheinert håller inte igen, filmen har maxpuls från ruta ett och bjuder på en visuell kakafoni. Det fungerar bra i filmens första del – det är underhållande och uppfriskande oförutsägbart i sin saliga blandning av kung fu, absurdistisk humor, maskeradkalas och samtidskommentar. Men tyvärr håller filmen inte riktigt ihop. Efter den första delen blir hela konceptet överhettat och substanslöst. Det är svårt att uppbåda entusiasm när knasigheterna ökar exponentiellt.


Bakom allt krimskrams döljer sig en berättelse om komplexiteten i att vara mamma och både ifrågasätta sina livsval och samtidigt tacka dem. Det är originellt och ambitiöst att gestalta den erfarenheten genom en berättelseform som luckrar upp tid och rum. Men ack så pretentiöst.

Publicerad i Upsala Nya Tidning 6/5 2022

Filmen om världens berömdaste monument är ett ostigt sekelskiftesdrama som charmar med sitt bombastiska tilltal.


Finns det demokratiska byggnader? För oss som inte studerat arkitektur kan det låta märkligt. Men för Gustave Eiffel (Romain Duris) var det viktigt att mastodontverket Eiffeltornet skulle så mitt i staden, där både arbetare och borgarklassen passerade, och att det skulle gå att se från alla hörn i Paris. Samma tillgänglighetsideal genomsyrar själva filmen om Eiffeltornets skapare – Bourboulons film är ett påkostat historiskt spektakel som stryker tittaren medhårs och där varje stråkdrag sitter där man förväntar sig. Filmen fungerar som storfilmer tvunget gör nuförtiden; de försöker fånga bredast möjliga publik. Romantiker? Historieintresserad? Familj som vill undvika filmer med våld och sex? En som bara vill se en okomplicerad film och bli lite allmänbildad till på köpet? Check, check, check. ”Eiffel” är något uddlös och ibland kletig, men på det hela taget en stabil och trevlig produktion.


Filmen sicksackar mellan det kontroversiella bygget av Eiffeltornet och en (fiktiv) kärlekshistoria mellan Gustave och Adrienne (Emma Mackey). Eiffel porträtteras som en genialisk ingenjör, men också som en hopplös romantiker. Jag är kluven här. Å ena sidan är det uppfriskande att Eiffel inte blir sitt verk utan porträtteras som en människa av kött och blod. Det brukar annars vara historiska kvinnors lott, att skildras med känslolivet som filter. Å andra sidan upplever jag att mycket hastas förbi till förmån för just kärlekshistorien. Jag hade gärna sett mer av själva byggprocessen, som faktiskt är hisnande. Riktig dramatik uppstår i en scen när den första ansatsen ska fogas ihop med stommen, och hela bygget måste regleras in på minsta millimeter.


Det är stundtals retsamt vilken bekväm position Bourboulon intar i skildringen av en historisk tid. På rätt sida historien är det lätt att fnissa åt de bankmän som muttrar om att Eiffeltornet kan skrämma bort turisterna. Att själva bygget omhuldas av en aggressiv nationalism i en tid då Frankrike befann sig i en imperialistisk kulmen, är däremot inget man gärna fördjupar sig i. Men det är ett kritiskt perspektiv man får leta någon annanstans efter. ”Eiffel” håller vad den lovar, och som Parisromantiker är det lätt att svepas med.