West Side Story

Publicerad i Upsala Nya Tidning 10/12 2021

När filmgiganten Steven Spielberg för första gången tar sig an musikalgenren, i form av ”West Side Story”, gör han det med schvung och känsla

Jag gick in med impulsen att såga Spielbergs tolkning av den världsberömda musikalen ”West Side Story”. Jag menar, är det här påkostade spektaklet nödvändigt? Spielberg har förresten aldrig varit någon personlig favorit, jag finner ofta att han målar med lite väl breda penseldrag. Det visar sig dock snart att jag sveps med, och faktum är att Spielbergs version överglänser originalfilmen från 1961.

Mycket är bekant – berättelsen utspelar sig fortfarande i 50-talets New York, där de rivaliserande gängen Jets (polackerna) och Sharks (puertoricanerna) slåss om kontroll över gatan. När puertoricanen Maria och polacken Tony faller för varandra på en skoldans trissas stämningen upp och det är med livet som insats som gängen möts för att försvara sin heder. Finns det någon plats för Maria och Tonys kärlek?

Inte minst rollbesättningen är lyckad. Mike Faist är strålande som Jetledaren Riff, likaså Ariana DeBose som den färgstarka Anita. Där originalfilmens Tony och Maria har en helylle-aura framstår de nu som personer av kött och blod med verklig kemi, även om de faller offer för både en och två stereotyper. En detalj som retar mig är exempelvis att den spanska dialogen saknar översättning.

Det ligger i musikalens natur att vara ”larger-than-life” och något säger mig att om ”West Side Story” hade gjorts för fem-tio år sedan när 3D-hajpen var som störst så hade den gjorts i 3D – det är nämligen den typ av berättelse som gärna lånar sig till en överdådig produktionsdesign. Men tack och lov är det inte fallet. Här är det hela väl avvägt: miljöerna, kameraarbetet och scenografin lyfter snarare än skymmer berättelsen, och det tippar inte över i visuellt skryt.

Skildringen av 1950-talet är romantiserad, med stort fokus på retrodetaljer och en typ av fattigdomsskildring som är bekväm att beskåda: den innebär som mest att man är lite smutsig, hänger tvätt på lina och går runt med en tändsticka i mungipan. Som samtidspolitisk kommentar är den på så sätt banal. Men efter en höst av snåriga debatter om hedersförtryck och gängkriminalitet så fungerar den som en välkommen snuttefilt. Frågan är bara: hur mycket cred kan man ge Spielberg för en så trogen remake? En hel del, blir mitt svar.

Till de cineastiska syndarnas försvar

Publicerad i Upsala Nya Tidning 10/12 2021

Att vara en filmälskande småbarnsförälder i streamingens tidevarv är på många sätt en lyx. Men har även gjort mig till en cineastisk syndare.

Ni vet hur det är: är det inte högar med blöta regnkläder att hänga upp så är det intrampad potatis att skrapa av från strumpan, snoriga näsor att torka, högar med disk och lite skrik på det. Men plötsligt händer det: det uppstår en stund. När min son var nyfödd rörde det sig om stunder då han sov, på dagtid, men även långa amningsintensiva nätter. När jag nu jobbar rör det sig bara om kvällstid, när båda barnen har somnat.

Jag säger stund, för att jag menar en stund. Det gick år utan att jag såg en hel film oavbrutet. Nu händer det ibland.

För efter en timme vaknar minstingen. Det är snarare regel än undantag. Sedan beror det på min och min mans dagsform, om vi orkar ta upp filmen igen efter det avbrottet – oftast vill jag gå och lägga mig 21.30 för att vara rustad för en (eventuellt) kraschad natt och en (garanterat) tidig morgon. Så det är bara att trycka på paus och fortsätta en annan kväll. Det uppdelade tittandet har blivit vår melodi.

Den strömmade filmen har varit min följeslagare i småbarndimman. Utan det digitala biblioteket hade jag inte med samma enkelhet kunnat se filmer som ”Terje Vigen” (Sjöström), ”Sommaren med Monika” (Bergman) och ”Min lycka” (Varda) i mitt hemmavacuum. En scen i ”Sommaren med Monika” gjorde förresten ett särskilt starkt intryck på mig när jag såg den i vintras: den när Monikas bebis blir upphämtad av gammelfaster och Monika i sin lättnad dansar runt i lägenheten – för en stund bara sin egen. Ja, föräldraskapet har gjort mig till en annan filmtittare, i flera bemärkelser.

För streamingens möjligheter har också gjort mig till en cineastisk syndare. Filmerna jag sett har inte upplevts i sin rätta form. Förutom att de splittrats har jag ofta tittat på en iPad, ibland med mycket låg volym för att inte väcka bebisen. Det är knappt så att jag vågar erkänna att jag såg widescreen-klassikern ”Lawrence av Arabien” på en iPad i sängen… uppdelad på kanske tio tillfällen (men kom igen, 3 och 48?). Det är förstås störande. Och en samtidssjuka – den splittrade koncentrationen, de hastiga klippen. Man rycks ur förtrollningen av en uppdelad filmupplevelse, kanske hinner glömma bort och blanda ihop namn, blir van att titta med ett halvt öga.

Samtidigt menar jag bestämt att det är bättre än ingen upplevelse alls. Om film är luften man andas så får man offra några heliga kor på vägen. Och kan det vara så att vi har en romantiserad bild av det historiska filmtittandet? Var det aldrig splittrat förut? Jodå. Innan televisionens intåg betraktade många biografen närmast som ett vardagsrum. Under Nickelodeon-eran på tidigt 1900-tal var den rörliga bilden ett folknöje, man kom och gick som det passade. Hitchcock gjorde en hel grej av att inte låta någon komma in i biosalongen efter att ”Psycho” börjat, och det var år 1960.

Nej, ”Lawrence av Arabien” var inte menad att ses på en liten skärm med dåligt ljud, och det är viktigt att förstå. Men filmhistorien fortsätter likförbannat leva vidare genom iPaden i min säng, på sitt sätt. Den måste levandegöras för att inte förpassas till historiens soptipp och får lov att hitta nya former. Samtidigt uppdagas något annat, i takt med att filmen letar sig allt djupare in mellan våra lakan: biografens särställning. Trots dalande besökssiffror blir biografens funktion på sätt och vis tydligare än någonsin i en tid där fler än jag gjort det splittrade tittandet till en vana. Detta isolerade, koncentrerade rum måste värnas, där upplevelsen kan nå en som tittare på ett annat plan, just för att det är du och filmen. Ingen smutstvätt i vägen, ingen sprucken skärm. För en liten stund: bara du och filmen.

The Power of the Dog

Publicerad i Upsala Nya Tidning 19/11 2021

Jane Campions helgjutna drama ”The Power of the Dog” är en insiktsfull närstudie av en självutplånande machokultur i westernmiljö

Western som fiktiv miljö och filmgenre har varit en viktig byggsten i mytbildningen om Amerika och i formandet av ett seglivat manlighetsideal, där mannen är råbarkad, fåordig och handlingskraftig. När genren fått uppsving på senaste tid är det oftast med revisionistiska förtecken, i försök att vrida och vända på den maktordning som togs förgiven på 1930-talet. ”The Power of the Dog”, baserad på Thomas Savages roman med samma namn, är ingen westernfilm i ordets rätta bemärkelse, men ett westerndrama som just använder sig av filmtraditionens konventioner och motiv för att undersöka myten om mannen.

Berättelsen kretsar kring Phil (Benedict Cumberbatch), som driver en ranch med sin bror George (Jesse Plemons) i Montana, år 1925. Deras sambotillvaro vänds upp och ner den dagen George gifter sig med änkan Rose (Kirsten Dunst) som flyttar in tillsammans med sin son Peter (Kodi Smit-McPhee). Phil är den dominanta av de två bröderna och är inte sen med att förmedla sitt missnöje med den nya boendesituationen genom olika former av psykologisk terror gentemot nykomlingarna. Ett sätt som han utövar kontroll är genom språket – han styr samtalet i den riktning han vill, vilket också leder till en ordlöshet mellan honom och brodern, där möjligheten till verklig närhet utplånas. Deras asymmetriska relation blir tydlig redan i den stund George berättar att han tänker gifta sig, för Phil trivs med sin bror och tycks tro att de har en jämlik och ömsesidig relation, medan George längtar efter en fru – en längtan han aldrig fått möjlighet att sätta ord på för sin bror.

Teman som kön, makt och kuvad sexualitet löper som en röd tråd genom Campions filmografi och ”The Power of the Dog” är inget undantag. Däremot är det första gången som hon sätter en man i huvudrollen. Inledningsvis kan uppdelningen mellan de olika positionerna i berättelsen (machomannen, den milda mannen, den ömma modern) upplevas som schematisk, och den könspolitiska ansatsen alltför självmedveten. Är detta ännu en berättelse om en taskig man med ett sargat inre? Nej, eller jo, men det visar sig att Campion gör något alldeles eget med berättelsen. Rollerna och maktordningen blir komponenter i en intrikat och djuplodande närstudie av toxisk maskulinitet, där vikten av Cumberbatchs rollprestation inte kan betonas nog. Han är inget annat än briljant som alfahanen Phil, en roll som i en annan tolkning hade kunnat överspelas, men som här fylls till brädden med undertryckt aggression, begär och sorg. Det oartikulerade och obearbetade inom honom uttrycks i varje blick och i varje flin.

Även om filmen vacklar något i tempo i första halvan bärs den på det hela taget upp av ett kompakt manus som navigerar vändningar i handlingen med precision. Jag ställer mig däremot frågande till kapitelindelningen, som känns som en omotiverad rest av den litterära förlagan, och som ger berättelsen en konstgjord puls. Som westernskildring är den däremot rik, inte minst för att Campion har stor omsorg om detaljer och texturer, och precis som i hennes hyllade film ”Pianot” vävs de vackra landskapsbilderna in på ett meningsfullt sätt i berättelsen utan att bli poserande. Dessutom finns en direkt blinkning till just ”Pianot”. Men ”The Power of the Dog” står sannerligen på egna ben, och bevisar att Campion är i högform.