Postnord har mycket att lära av Jacques Tati

Publicerad i Upsala Nya Tidning 12/10 2023. Om "Fest i byn" (Jacques Tati, 1949)

En brevbärare drabbas av akut mindervärdeskomplex i Jacques Tatis ”Fest i byn”. Har hans komplex dikterat villkoren för dagens postservice?

”Är post ens ’en grej’ numera?” tänker jag när jag i en automatisk rörelse låser upp postfacket för att mötas av ett tomrum. Sen känner jag mig gammal när jag tänker tillbaka på barndomens promenader till den röda brevlådan som varje dag innehöll en bunt med räkningar, reklam och brev. Till och med mina barn har en sorts inbyggd förväntan på brevlådan som jag inte kan förklara. Men det är väl något med det där greppbara; posten som ett fysiskt meddelande som levereras från punkt A till punkt B genom en tredje part – brevbäraren.

En de bästa filmerna om denna underskattade yrkesgrupp måste vara Jacques Tatis debutfilm ”Fest i byn” (1949). Filmen handlar om François, spelad av Tati själv; en gänglig man som tar sig runt på cykel och delar ut post samtidigt som han är behjälplig med annat. En dag kommer ett tivoli till byn, och efter några glas går François in i ett tält där han får se en omskakande aktualitetsfilm. Filmen handlar om den hypermoderna amerikanske postservicen. Brevbäraren har där uppnått närmast hjältestatus, och tränas i att köra motorcykel genom eld och svinga sig från flygplan. Dessutom koras varje år folkets favorit, i en avklädd tävling som för tankarna till Mr Universum.

François drabbas av akut mindervärdeskomplex och börjar dela ut sin post på ”amerikanskt vis”, samtidigt som han rabblar de bevingade orden ”Rapidité! Rapidité!” (Tempo! Tempo!). Några fantastiska scener följer där han bland annat hakar fast sin cykel bak på en lastbil för att öka sin produktivitet och skrämmer slag på djuren och gamlingarna i byn när han ramlar in med deras post. Men utan större framgång. Brev hamnar fel, och efter att ha cyklat ner i en å lägger han ner helt och hållet.

Klipp till 74 år senare. Statligt ägda Postnord hamnar återigen i blåsväder i början av sommaren när det uppdagas att de misslyckats fatalt med sitt mål att leverera minst 95% av all post i tid. DN rapporterar om en man som varit utan post i månader. Ungefär samtidigt uppmärksammar Skiftet att Postnords VD fått 20% löneökning samtidigt som brevbärare varslas. Med anledning av detta skriver Erik Helmerson: ”Jag undrar om inte grundproblemet är enkelt: Kanske hatar Postnord att dela ut post? (…) I avsnittet ’Karriär’ (bara på engelska) slås fast att Postnords kärnverksamhet är ”to be a leader in parcel distribution and e-commerce”.Låter det inte oerhört mycket coolare än verksamheten ’ge folk deras post’?” Han är helt klart något på spåren. Det är mycket möjligt att Postnords ledning låtit sig förtrollas av samma film som François. Oroväckande i så fall, för ett bolag med ett viktigt samhällsuppdrag.

Att de senaste sjuttio åren eller så har kännetecknats av en tilltro till evig acceleration är ingen nyhet, men innästlade som vi är i effektivitetsparadigmet känns Tatis modernitetskritik befriande klarsynt. Hans framgångsformel var att han använde sig av slapstickkomik för att undersöka hur människan hamnar i kläm till följd av automatisering och överdriven tilltro till teknisk utveckling. Förhoppningsvis får han en renässans.

Något annat som mycket väl kan få en renässans är brevskrivandet. Precis som LP-skivan skulle det skrivna brevet kunna komma att få en exklusivitetsstämpel, när digitala kommunikationskanaler blir föremål för avlyssning av datainsamling. Det ju något med det där greppbara. Låt oss bara hoppas att Postnords ledning inser det innan de kraschlandar i en å.

De ovälkomna

Publicerad i Upsala Nya Tidning den 22/9 2023

Antoine berättar i en scen att han bestämde sig för att flytta till området när han i yngre dagar var där på vandring och blickade upp mot stjärnhimlen. ”Hit ska jag flytta när jag blir gammal”, hade han lovat sig själv. Det är provocerande för bonden Xan att lyssna på, som inte ser sin livsstil som ett självförverkligandeprojekt utan som något han är bunden till av nödvändighet, och tar därför alla tillfällen han kan att trycka ner sin granne.

Som motiv och tema spelar vindkraft en viktig roll i ”De ovälkomna”, för byn där de bor har fått ett erbjudande att sälja ut mark. Markägarna röstade nej, och syndabocken blir utlänningen. En av filmens stora behållningar är att positionerna inte är på förhand givna – den rasistiska bonden röstade ju för den förnyelsebara energikällan medan den ekologiska röstade emot.

Därigenom öppnar den upp för en mångsidig diskussion om grön omställning, samtidigt som den politiska diskursen inte används som fond mot vilken de olika parterna spikas upp. Den är snarare ett sorl i bakgrunden som låter sig anas men inte tar fokus från det isande drama som utspelar sig mellan karaktärerna. Trots en lite andefattig sista del blir filmen minnesvärd som en betraktelse över frihetslängtan – och som en begrundan över de intressekonflikter och incitament som spelar ut varandra i klimatförändringarnas tidevarv.

Barbie

Publicerad på flm.nu i juli 2023

Vad är väl lite skamlös varumärkes-sellout när produktionsdesignen och det kvicka manuset får en att vilja göra stelbenta Barbievolter av lycka? Greta Gerwig fortsätter excellera som komediförfattare och regissör i Barbie, ett lätt hallucinatoriskt, gurleskt jättespektakel.

Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig vad filmen om Barbie skulle handla om. I sitt snillrika manus tar Greta Gerwig och maken Noah Baumbach fasta på precis det icke-narrativ som finns kring Barbie (till skillnad från, säg, en superhjälte) och sammanfattar hur leken med barbiedockor ofta tar sig uttryck: hon bor i en perfekt rosaglittrig värld och är sina attribut och prylar. Men konfliktlinje…? Det börjar med att Barbie (Margot Robbie) tänker på döden. Sedan blir hon plattfot (!). Det visar sig att hon håller på att bli defekt, och måste tillsammans med Ken åka iväg på en omtumlande resa till den verkliga världen för att laga den spricka som uppstått mellan universumen.

Med premiären av Barbie har en radikal kritik av kommersialismen sällan känts mer impotent. Kanske kommer vi se tillbaka på denna kulturpolitiska tidpunkt som en spik i kistan för verklig antikapitalism. Mattel, det bolag som 1959 skapade den första Barbiedockan, har bevisligen gjort sitt livs affär och varumärkesinvestering genom att knyta till sig indiefilmens okrönta drottning. Om Linnea Claeson försåg SJ med trovärdighet som jämlikhetsivrare, vad gör då inte den punkiga Gerwig för den kontroversiella dockan och den unga generationens syn på henne?

Att hela projektet är en form av sellout är svårt att bestrida – om det bara inte vore för att Barbie mestadels är en så njutbar bedrift. Dragkampen mellan de motstridiga positionerna är filmens kreativa motor. Är Barbie i första hand förmedlare av ett ideal eller en projektionsyta för fantasier? Frigörande eller påtvingande? Begränsande eller möjligskapande?

Gerwig berättar om Barbie genom ett filmhistoriskt raster, vilket är oemotståndligt för ett fan av Hollywoods guldålder (och filmhistoria i stort). Filmreferenserna är många och för den som vill fördjupa sig i dem finns en utförlig intervju med Gerwig på Letterboxd: från Jacques Demys färgpalett och håruppsättningar i Paraplyerna i Cherbourg till koreografierna i Singin’ in the rain, men främst av allt ser jag Barbie som en replik på Trollkarlen från Oz. Medan Judy Garlands Dorothy reser från en grå verklighet till drömmarnas värld i Oz, åker Barbie från drömmarnas värld till Verkligheten genom att följa en målad väg. De har samma oskyldiga naivitet och godtrogenhet i sina respektive möten med den upp-och-nedvända världen. Och för den som är förtjust i 1930-talets målade kulissestetik är Barbieland en fest för ögat, ett hantverk värt namnet (kalaset orsakade internationell brist på rosa färg).

Gurlesk är i sammanhanget ett relevant begrepp för att närma sig filmen. Gurlesken vill genom skapandet av ett tryggt rum upphöja och legitimera den flickiga positionen, och samtidigt påvisa dess konstruktion, vilket ganska precis beskriver vad Gerwig gör i sin smarta rekonstruktion av femininitet och flickkultur. Sättet som Kens roll är skriven spelar också in i den idén. Ken, leksaksvärdens mest bortglömda icke-personlighet, blir bokstavligt talat bara till genom Barbies kvinnliga blick. Den evige pojkmannen Ryan Gosling är som född för att spela Ken, och gör en rolltolkning full av humor och självdistans, samtidigt som det finns verklig resonans i hans porträttering av en kastrerad, överflödig man.

Apropå överflödig känns Ruth Handlers karaktär (skaparen av den första Barbie-dockan) mest som ett platt produktresultat av affärsturerna mellan Mattel, Gerwig och Margot Robbie som köpte rättigheterna. Den hade gärna kunnat strykas helt. Den unga tjejen i Verkligheten som Barbie letar upp står inledningsvis för den vassaste antikapitalistiska kritiken, men tyvärr slarvas hennes karaktär bort. I övrigt får man en känsla av att manuset hela tiden ligger steget före. Det slukar och omformulerar all möjlig tänkbar kritik. Visst kan det tolkas som beräknande, men jag menar snarare att det visar prov på Gerwigs intellektuella spänst.

När Dorothy kliver in i Oz och allt övergår i krispig Technicolor är det en vanlig tolkning att förstå Dorothys förundran som en spegling av publikens egen förtjusning inför filmens magiska förmåga att skapa världar med en teknik (Technicolor) och ett tilltal (storbudget-familjefilmen) som var nyskapande när det kom. Samma medieentusiasm ger Gerwig uttryck för i Barbie. På många sätt är den 2023 ett välkommet statement mot det livlösa filmskapandet som kommer med CGI och AI-genererat content. Sättet att kombinera fysisk humor med gurlesk energi och teoretiska resonemang, samtidigt som Gerwig ledigt lånar av filmhistorien och agerar som att hon är en del av den – gör att hon med säkerhet just därför kommer att skrivas in i filmhistorieböckerna.