Publicerad i Upsala Nya Tidning 19/11 2021
Jane Campions helgjutna drama ”The Power of the Dog” är en insiktsfull närstudie av en självutplånande machokultur i westernmiljö
Western som fiktiv miljö och filmgenre har varit en viktig byggsten i mytbildningen om Amerika och i formandet av ett seglivat manlighetsideal, där mannen är råbarkad, fåordig och handlingskraftig. När genren fått uppsving på senaste tid är det oftast med revisionistiska förtecken, i försök att vrida och vända på den maktordning som togs förgiven på 1930-talet. ”The Power of the Dog”, baserad på Thomas Savages roman med samma namn, är ingen westernfilm i ordets rätta bemärkelse, men ett westerndrama som just använder sig av filmtraditionens konventioner och motiv för att undersöka myten om mannen.
Berättelsen kretsar kring Phil (Benedict Cumberbatch), som driver en ranch med sin bror George (Jesse Plemons) i Montana, år 1925. Deras sambotillvaro vänds upp och ner den dagen George gifter sig med änkan Rose (Kirsten Dunst) som flyttar in tillsammans med sin son Peter (Kodi Smit-McPhee). Phil är den dominanta av de två bröderna och är inte sen med att förmedla sitt missnöje med den nya boendesituationen genom olika former av psykologisk terror gentemot nykomlingarna. Ett sätt som han utövar kontroll är genom språket – han styr samtalet i den riktning han vill, vilket också leder till en ordlöshet mellan honom och brodern, där möjligheten till verklig närhet utplånas. Deras asymmetriska relation blir tydlig redan i den stund George berättar att han tänker gifta sig, för Phil trivs med sin bror och tycks tro att de har en jämlik och ömsesidig relation, medan George längtar efter en fru – en längtan han aldrig fått möjlighet att sätta ord på för sin bror.
Teman som kön, makt och kuvad sexualitet löper som en röd tråd genom Campions filmografi och ”The Power of the Dog” är inget undantag. Däremot är det första gången som hon sätter en man i huvudrollen. Inledningsvis kan uppdelningen mellan de olika positionerna i berättelsen (machomannen, den milda mannen, den ömma modern) upplevas som schematisk, och den könspolitiska ansatsen alltför självmedveten. Är detta ännu en berättelse om en taskig man med ett sargat inre? Nej, eller jo, men det visar sig att Campion gör något alldeles eget med berättelsen. Rollerna och maktordningen blir komponenter i en intrikat och djuplodande närstudie av toxisk maskulinitet, där vikten av Cumberbatchs rollprestation inte kan betonas nog. Han är inget annat än briljant som alfahanen Phil, en roll som i en annan tolkning hade kunnat överspelas, men som här fylls till brädden med undertryckt aggression, begär och sorg. Det oartikulerade och obearbetade inom honom uttrycks i varje blick och i varje flin.
Även om filmen vacklar något i tempo i första halvan bärs den på det hela taget upp av ett kompakt manus som navigerar vändningar i handlingen med precision. Jag ställer mig däremot frågande till kapitelindelningen, som känns som en omotiverad rest av den litterära förlagan, och som ger berättelsen en konstgjord puls. Som westernskildring är den däremot rik, inte minst för att Campion har stor omsorg om detaljer och texturer, och precis som i hennes hyllade film ”Pianot” vävs de vackra landskapsbilderna in på ett meningsfullt sätt i berättelsen utan att bli poserande. Dessutom finns en direkt blinkning till just ”Pianot”. Men ”The Power of the Dog” står sannerligen på egna ben, och bevisar att Campion är i högform.
Comments