Publicerad i Filmtidskriften FLM i februari 2024. Om essäsamlingen "Montage. Metemorfos. Extas: Film- och konstteoretiska texter"
”När föreläsningarna var över försökte Eisenstein tyda sina egna noteringar utan att begripa ett dugg av vad som föregått. Dimridå på dimridå, slöja på slöja utan mening, konstaterade han”. Citatet är hämtat ur Håkan Lövgrens inledning och syftar på Eisensteins oförstående inför sin mentors Vsevolod Meyerholds utläggningar om teaterteori. Det sammanfattar även min egen oförståelse inför återgivningen av filmskaparen och tänkaren Sergej Eisensteins redogörelser om montaget under föreläsningarna på filmvetenskapen A-kurs. Slöja på slöja utan mening.
Men många år har gått sedan dess och att återvända till Eisensteins tankegods visade sig långt mer berikande än jag mindes det. Inte minst för att hans nitiska analyser av komposition och bildutsnitt är fyllda med en sådan smittsam entusiasm. I en tid som blir allt mer upptagen av narrativ och innehåll känns lite regelrätt formalism uppiggande.
Inom ramen för sitt halvsekellånga liv (1898-1948) satte Sergej Eisenstein odiskutabel prägel på filmhistorien, både som tänkare och filmskapare. Allra mest känd är han för den marxistiska klassikern Pansarkryssaren Potemkin (1925). Nu ger Atrium förlag ut nio av hans essäer, publicerade i kronologisk ordning (1929-1947) efter en tät introduktion av översättaren Lövgren. Den geniförklarade tänkaren gör i essäerna olika konsthistoriska nedslag (den japanska bildkonsten fascinerar honom särskilt inledningsvis, därefter läggs stort fokus på den spanske konstnären El Greco och den italienske grafikern och arkitekten Piranesi) eller uttolkar estetiska koncept, inte sällan uttryckt i matematiska termer. I ett kapitel teoretiserar han kring hur udda och jämt samverkar. Eisenstein sällar sig till en europeisk essäistisk tradition som utmärker sig för sin bildade analys och fria form. Han rör sig ledigt mellan religionshistoria, språkfilosofi och litteraturvetenskap, i sin ambition att sätta fingret på det nya filmmediets särprägel. Det är inte alltid lätt att läsa. Men efter bitvis nyckfulla, omständliga, associativa utläggningar som ibland även upplevs som ofärdiga, blir Eisenstein plötsligt lätt på handen, humoristisk och personlig. Hans sätt att formulera sig kan vara målande och befriande drastiskt.
Även om Eisenstein villar bort mig i somliga resonemang framträder en tydlig gemensam nämnare när de nio essäerna radas upp bredvid varandra. Ledordet är konflikteller dialektik, i en bred, estetisk mening (såväl som politisk, men det framkommer inte lika tydligt här). För resonemanget om montage är det viktigt: analysen av komposition, linjer, bildutsnitt och färg är nödvändig just för att få syn på vilka ”celler” till filmbilder som gifter sig särskilt bra och därmed kan lyckas tränga sig in i åskådarens medvetande som visualisering av abstrakta begrepp. Samma fokus vid dynamik återkommer i hans tankar om extasen, som är ett annat centralt begrepp i essäsamlingen. De extatiska verk han analyserar, som El Grecos målningar, fäster sig vid kontrasterna i det utomkroppsliga, transcendenta tillståndet – himmel/jord, hög/låg, kropp/själ.
Den motsägelse och konflikt han talar så varmt om tycks finnas även inom honom själv. Den ensamma filmbilden är å ena sidan irrelevant, å andra sidan gör Eisenstein minutiösa utläggningar om detaljer i enskilda konsthistoriska bilder. Han är övertygad marxist och ett av Sovjetunionens ansikten utåt, samtidigt som hans breda och belästa syn på film skiljer sig rejält från Lenins oromantiskt instrumentella blick. När han tillämpar ett cineastisk seende på El Grecos komposition eller den japanska konstens bildutsnitt, visar han på hur det filmiska tänkandet är sprunget ur andra konstuttryck – och påvisar därmed en historisk kontinuitet.
I den sista och framförallt mest livlösa essän skriver Eisenstein: ”För mig har uppdraget alltid varit att via påverkningsmedel få inflytande över känslor och tankar, över psyket och genom denna påverkan ge form åt åskådarens medvetande i en eftersträvansvärd, nödvändig och vald riktning” (min kursivering). Även om det inte motsäger idén bakom attraktionsmontaget, så glimtar en sorglig påtryckning fram i bakgrunden (som Lövgren också är inne på). Jag kan inte låta bli att känna vemod inför detta. Den Eisenstein jag har lärt mig uppskatta är en för vilken konst är något mycket större än så, som den känslomänniska och nörd (i ordets allra bästa bemärkelse) han är: ”Likväl frågar man sig vad som i själva verket är mest värdefullt: de ynka smulor s.k. vetande som den sanne arkeologen kan nå fram till genom sin forskning eller den nya sagolika värld som uppstår i Piranesis fantasi genom den extas som styrkan och skönheten i den romerska byggnadskonsten framkallar?” Det bestående intrycket blir att Eisensteins tankegods var för estetiskt radikalt för sitt sammanhang.
Läs även: The cinema of Eisenstein (2005) av David Bordwell. Den som tycker det är väl knöligt att gå till primärkällan kan med fördel börja med den David Bordwells mer lätthanterliga prosa
