Rekonstruktion Utöya

Publicerad i Nöjesguiden den 18/10 2018

När Claude Lanzmann berättade om Förintelsen genom att filma övervuxna rälsar och ruiner i sin tio timmar långa dokumentär Shoah (1985) formade han en dokumentärfilmstradition som Rekonstruktion Utöya delvis hakar i. Utan vidare jämförelse cirkulerar de båda runt händelsen de behandlar snarare än att göra anspråk på att fånga in helheten.

Fyra ungdomar som överlevde det terrordåd som drabbade vårt grannland för sju år sedan – Rakel, Mohammed, Jenny och Torje – genomgår ett slags terapeutisk övning i vilken de berättar om sina upplevelser och låter tolv utomstående ungdomar återskapa dessa i enkla dramatiseringar. Förutom att det sannolikt är en verksam terapiform fungerar det också bra som film, mycket på grund av att dramatiseringarna hamnar i periferin. Det är snarare processen som blir objekt för filmen. Vittnena berättar, men inte nödvändigtvis linjärt; de korrigerar, lägger till detaljer och tystnar. På så sätt levandegörs det förflutna i nuet: det trauma som massakern innebar sitter kvar i kroppen, i blicken och i gesterna hos de fyra.

Rekonstruktion Utöya är en av tre filmer om händelsen som kommer ut i år, och den enda dokumentära. Den arbetar explicit med den komplexa frågan hur vi ska minnas och förstå, och lämnar utrymme åt eftertanke. I stället för att låta händelserna underkastas en förenklad dramaturgi låter Carl Javér detaljer att träda fram: hur en av överlevarna vänder sig och simmar på rygg för att stänga ute skriken från ön, hur en annan sitter och gömmer sig intill en klippa när en liten snigel hasar sig upp på skon. I en scen går en av dem, Rakel, runt och slår på olika föremål i den stora inspelningssalen för att hitta det ljud som bäst liknar ljudet av skotten. På så sätt blir filmen drabbande utan att vara påträngande, och Javér närmar sig mardrömmen med en försiktighet som vittnar om stor – och helt igenom nödvändig – respekt för projektet.

Beast

Publicerad i Nöjesguiden den 19/7 2018

Sällan signalerar kombinationen sakral körsång och karga klippor på film annat än olycka. Michael Pearces långfilmsdebut utspelar sig på den brittiska ön Jersey där vågorna är lika kraftfulla som skogen är mörk, och där – en rad unga kvinnor blivit brutalt mördade. På Jersey bor Moll, hårt kontrollerad av sin iskalla mor. När hon träffar den mystiske strövaren Pascal faller hon pladask och lockelsen är förståelig. Pascal står för allt hennes borgerligt strama tillvaro inte gör: sinnlighet, frihet, humor. Han kunde inte bry sig mindre om klädkoder och använder inga förskönande ord bara för att mamman är närvarande (en tur ner på puben är ett tillfälle att bli ”shitfaced”). När han senare misstänkts för morden stannar Moll kvar vid hans sida.

Beast är en del psykologisk thriller av klassiskt snitt och en del romantiskt drama. De psykologiska premisserna framstår inledningsvis som amatörmässiga. I Pascals bil ligger, förutom döda harar, en bok med illustrationer av vilddjur. Vi förstår, han är en bad boy!

Och kan det vara så att det finns något bortträngt hos Moll som drar henne till Pascal? Vi får se skymten av ett mörker tidigt i filmen när hon avviker från ett soligt födelsedagsfirande och går in och klämmer krasat glas i handen tills blodet rinner. Hon liknar sig själv vid en späckhuggare som ser ut att le men vid fångenskap drivs till vansinne av sitt eget skrik.

Men Pearce är trogen sin genre samtidigt som han gäckar tittarens förväntningar på ett sätt som övertygar. Vad som framstår som givet inledningsvis blir allt mer ovisst och dubbeltydigt ju längre filmen framskrider. Den avstår, tacksamt nog, från ingående skildringar av det misogyna våld som överskuggar berättelsen. I stället är det Moll och hennes jagade personlighet som ligger i fokus. Filmen vecklas ut som en berättelse om våld och våldets psykologi, om hämnd, skuld och självkontroll. Som thriller betraktad blir Beast tillfredsställande i kraft av sin intensitet, och förhoppningsvis hittar den sin publik till trots för den intetsägande titeln.

Innan vintern kommer

Publicerad i Nöjesguiden den 22/2 2018

Sommaren har kommit till den pittoreska gården, och vilken sommar sen! Buskarna är tunga av syrener och gräset är daggvått. Här kan väl ingen ondska lura? Den lilla familjen som bor där försöker åtminstone intala sig det genom att leva som vanligt, tills en dag då några män kommer på besök och rubbar deras tillvaro. Innan vintern kommer är den tredje delen i Stefan Jarls tematiskt sammanhållna krigstrilogi, och först ut som en i raden av svenska krigsfilmer i år.

Det är en genomdyster och stundtals rå berättelse. Landskapet och naturen är symboltungt på ett växelvis övertygande, växelvis mindre entusiasmerande vis. I sina bättre stunder gör tidlösheten i landskapet att filmen knyter an till en historisk erfarenhet av ransonering och krigshot lika mycket som den kretsar kring en hypotetisk samtid, medan estetiken i sina sämre stunder påminner lite för mycket om Bilddagboken -06 med överexponering och närbilder på diverse växter.

Den sparsmakade dialogen är träig och karaktärerna är sömnigt endimensionella; inte minst De Onda som arketypiska skolgårdmobbare med en ”hörni grabbar”-jargong lämnar mycket att önska. Sekvenserna med sonen och hans vita häst vilar det däremot ett sagoskimmer över, och scenerna där han rider genom ett ödsligt landskap förpestat av krig öppnar upp för något intressant – det blinkas åt både De 400 slagen och Gå och se, klassiker med unga, utsatta pojkar i huvudrollerna.

Men Jarl låter inte barnperspektivet löpa linan fullt ut. Allt för mycket tid spenderas med föräldrarna för att det ska kännas motiverat att lämna så många frågor obesvarade gällande statskuppens ursprung och förlopp. Jarls ambition är sannolikt att förmedla barnets känsla av obegriplighet och meningslöshet som måhända är den enda vettiga reaktionen på krig, men resultatet blir i stället andefattigt och oengagerande.