The Wolf of Wall Street

Publicerades i Ergo 2014

Jag och min kompis gick och såg the Wolf of Wall Street på premiärdagen och frågade oss själva filmen igenom: Vad är syftet? Övriga publiken tycktes inte undra det. Varför kunde jag inte luta mig tillbaka och låta mig slukas Scorseses senaste film? Jag har själv undrat. Detta är vad jag kommit fram till.

Jag njöt inte av filmen. Är detta ett problem? Många av mina favoritfilmer är jobbiga att se, men jag njuter av dem för att de är bra. The Wolf of Wall Street äcklar mig. Jordan Belfort är dekadensen personifierad: han strör pengar kring sig, knarkar, kör sönder bilar, köper yachter och mansions och ligger med otaliga Wall Street-horor. Knappt en scen går utan att han snortar kokain från en prostituerads rumpa eller torrjuckar mot en flygvärdinna. Må så vara. Jag litar på att det var så det gick till.

Jag blir inte provocerad av att nakna kvinnokroppar är lika frekvent förekommande som ordet ”fuck”; jag blir provocerad av att Scorseses enda syfte tycks vara att provocera. För vad skulle det annars vara – att ge tittaren en inblick i Wall Street och en fördjupad förklaring till vad som drev dessa personer? Nej. Är det ett försök att porträttera Jordan Belfort? Inte heller det. Belfort är inte bara odräglig utan obegriplig som person. Vilka känslor döljer sig under den oljiga backslicken? Nabokov gav mig förståelse för pedofilen i Lolita, men Scorsese lyckas inte blåsa liv i Belfort; det är helt enkelt inte ett seriöst porträtt.

Många recensenter tar fasta på provokationen, men vänder det i de flesta fall till filmens fördel. Ett exempel är Expressens recensent Maria Brander: ”Dollarsedlarna yr som snö, kokainet pudrar världen vit. Tre timmar biotid flyger i väg. Jag tar ett djup andetag och njuter av provokationen.” (Expressen, 10/1 2014) Jag kan inte hålla med: på samma sätt som en film inte per automatik blir dålig för att den inte underhåller blir den inte per automatik bra för att den provocerar.

Det sägs att den är en satir och/eller svart komedi. Men det inte kan bli satir när manuset ligger så nära Jordan Belforts självbiografi att den riktiga Belfort var med och coachade Leonardo di Caprio under inspelningen.

Det är här det bränner till. Det framgår nämligen i filmen vilken skicklig säljare Belfort är. Filmen om hans liv blir den ultimata produkten som både han och Scorsese vet kommer sälja som smör. Den kommer att äckla åskådarna, men den kommer också att få många att drömma om ett liv i överflöd. Belfort har indirekt lyckats skapa en filmprodukt som har producerats, regisserats, skrivits och till stor del skådespelats av män, där kvinnor blivit inkvoterade på grund av sina kvinnliga kroppsdelar för att spela sexobjekt. De värderingar som Scorsese skildrar återskapas alltså i själva produktionen, och sedan ännu gång när filmen visas. Det är inte satir. Det är en klapp på axeln för Belfort och den patriarkala finanskapitalismen.

Gravity

Filmskapare har länge förstått att det finns något existentiellt över rymden. I filmer som Gravity (2013) och 2001: a Space Odyssey (1968) ställs oändlighet mot mänsklig dödlighet. Kontrasten leder in på de yttersta frågorna. Vilka är vi? Varifrån kommer vi? Vad är själva livets förutsättningar?

Båda filmerna innehåller en intressant motsättning: människans litenhet, å ena sidan, och hennes storhet, å andra sidan. Visst är människan mer eller mindre chanslös när en storm av rymdskräp blåser förbi och förstör det mesta vad rymdskepp heter på vägen, men hennes vilja att överleva förstärks också av den människofientliga miljön.

Slutscenen i 2001 är en bild av ett foster som läggs intill en vacker jordskära. Ur detta kan man utläsa (minst) två saker. För det första att liv kopplas till jorden, att jorden är det mänskliga livets vagga, och för det andra att fostret är lika stort som jorden, vilket pekar mot livets storhet: varje liv är en värld. I Gravity finns en direkt referens till denna scen, nämligen när Bullocks karaktär Ryan Stone lyckas ta sig in på en rymdbas, klär av sig sin rymddräkt och utmattad börjar sväva runt i fosterställning. En luftslang ser ut som hennes navelsträng.

Även i den helt jordbundna filmen 127 Hours (2010) kan man utläsa denna motsättning mellan individens storhet och begränsning. Den urbana, äventyrslystne huvudpersonen fastnar med sin arm under ett stenblock och kommer inte loss. Han är van att kunna bemästra naturen, att med sin mountainbike kunna ta sig fram i de mest svåråtkomna miljöer och att bara resa sig upp när han ramlat omkull. Till slut sätter naturen stopp för det. I Gravity är Stone expert på sitt område och handlar med en otrolig precision även i de mest kritiska stunder, men även hon är (nästan) fullkomligt maktlös när rymdens krafter frigörs. Alla tre ovan nämnda filmer mynnar ut i en ödmjukhet gentemot det mänskliga livets villkor.

Med människans storhet menar jag just detta: hennes paradoxala vilja att överleva. Jag menar inte: hennes överlägsenhet. Människan kan inte vinna över naturen. Än mindre mot rymden.

När Stone äntligen (obs spoiler) lyckas tas sig ner på jorden är det vatten som möter henne och som nästan blir hennes död. En fin balans mellan det som räddar och förgör. Hon simmar i land och känner sanden, jorden, mellan sina fingrar och andas in liv. Sedan samlar hon alla sina krafter för att kunna resa sig upp på sina svaga ben och tar sina första steg. Pånyttfödd.

Tom at the Farm

Publicerades i Ergo 2014

Hela hipstervärldens drömpojke Xavier Dolan är tillbaka med sin fjärde långfilm, den psykologiska thrillern Tom à la Ferme (Tom at the Farm). Berättelsen i korthet: Tom åker till den gård som tillhör hans döda pojkväns familj, i samband med dennes begravning. Väl på plats upptäcker han att mamman inte känner till sin son Guillaumes sexuella läggning utan svär över att den påhittade flickvännen Sarah inte dyker upp – en lögn som Guillaumes bror Francis är skyldig till och som han minsann tänker upprätthålla.

Francis håller Tom i ett järngrepp och trots (eller tack vare?) hans ilskna homofobi uppstår en homoerotisk och sadomasochistisk spänning mellan dem. Vi ser också något som liknar Stockholmssyndromet när Tom börjar acceptera och underkasta sig Francis psykologiska påtryckningar. Det är en otäck skildring av maktutövande.

Det finns vissa likheter med Polanskis The Tenant – i båda filmerna blir huvudkaraktären mer eller mindre besatt av någon som gått bort och glider långsamt in i den personens forna liv. Tom lämnar inte gården direkt efter begravningen utan stannar trots den högst fientliga stämningen. Han sover i Guillaumes säng och dras in vardagssysslorna: mjölka korna, städa ladugården, förlösa kalvar. Det blir som ett försök att hålla fast vid det förflutna, en ovilja eller oförmåga att ta farväl av pojkvännen.

Toms agerande är inte alla gånger förutsägbart vilket ger filmen ett krypande obehag. Vad som driver brodern eller vad som ligger i det förflutna lämnas också relativt osagt. Men denna oförutsägbarhet är också filmens svaghet, det finns en viss godtycklighet över händelseförloppet. Slutscenen är jättehäftig men kapas väldigt tvärt.

Tom à la ferme är långt ifrån lika explosiv som Laurence Anyways – färgskalan är dov och musiken diskret nu när han har övergått till thrillergenren. Dolan är bildkonstnär och hans sinne för komposition är påtagligt. Landskapet speglar på många sätt Toms inre landskap, det präglas av en känsla av övergivenhet, ensamhet, död. Överlag tycker jag Dolan bemästrar thrillergenren, med undantag för några tillfällen när han blivit lite övertydlig och klämmer till med repliker som: ”Vi kan ta en tur genom majsfältet. Något du kommer minnas länge… Vi är ju i oktober och majsen är rakbladsvass nu.”

Maktspelet och personförväxlingarna är filmens styrka. I en av de starkaste scenerna tvingar Francis Tom att hitta på ett samtal med flickvännen Sarah för modern. Tom improviserar. ”Hon sa: i dag är det som om en del av mig har dött. Jag hittar inte orden för att beskriva tomrummet jag måste fylla. Du är obetydlig. Du är ingenting. Du är totalt värdelös, för du var inte kapabel att förhindra hans död .” Tom som person synliggörs således genom andra karaktärer: genom Sarah, genom Francis och genom Guillaume. Det krävs finkänslighet och talang för att skildra den typen av sociala samspel. Dolan har vad som krävs, och lite därtill.