Tom at the Farm

Publicerades i Ergo 2014


Hela hipstervärldens drömpojke Xavier Dolan är tillbaka med sin fjärde långfilm, den psykologiska thrillern Tom à la Ferme (Tom at the Farm). Berättelsen i korthet: Tom åker till den gård som tillhör hans döda pojkväns familj, i samband med dennes begravning. Väl på plats upptäcker han att mamman inte känner till sin son Guillaumes sexuella läggning utan svär över att den påhittade flickvännen Sarah inte dyker upp – en lögn som Guillaumes bror Francis är skyldig till och som han minsann tänker upprätthålla.

Francis håller Tom i ett järngrepp och trots (eller tack vare?) hans ilskna homofobi uppstår en homoerotisk och sadomasochistisk spänning mellan dem. Vi ser också något som liknar Stockholmssyndromet när Tom börjar acceptera och underkasta sig Francis psykologiska påtryckningar. Det är en otäck skildring av maktutövande.

Det finns vissa likheter med Polanskis The Tenant i båda filmerna blir huvudkaraktären mer eller mindre besatt av någon som gått bort och glider långsamt in i den personens forna liv. Tom lämnar inte gården direkt efter begravningen utan stannar trots den högst fientliga stämningen. Han sover i Guillaumes säng och dras in vardagssysslorna: mjölka korna, städa ladugården, förlösa kalvar. Det blir som ett försök att hålla fast vid det förflutna, en ovilja eller oförmåga att ta farväl av pojkvännen.

Toms agerande är inte alla gånger förutsägbart vilket ger filmen ett krypande obehag. Vad som driver brodern eller vad som ligger i det förflutna lämnas också relativt osagt. Men denna oförutsägbarhet är också filmens svaghet, det finns en viss godtycklighet över händelseförloppet. Slutscenen är jättehäftig men kapas väldigt tvärt.

Tom à la ferme är långt ifrån lika explosiv som Laurence Anyways – färgskalan är dov och musiken diskret nu när han har övergått till thrillergenren. Dolan är bildkonstnär och hans sinne för komposition är påtagligt. Landskapet speglar på många sätt Toms inre landskap, det präglas av en känsla av övergivenhet, ensamhet, död. Överlag tycker jag Dolan bemästrar thrillergenren, med undantag för några tillfällen när han blivit lite övertydlig och klämmer till med repliker som: ”Vi kan ta en tur genom majsfältet. Något du kommer minnas länge… Vi är ju i oktober och majsen är rakbladsvass nu.”

Maktspelet och personförväxlingarna är filmens styrka. I en av de starkaste scenerna tvingar Francis Tom att hitta på ett samtal med flickvännen Sarah för modern. Tom improviserar. ”Hon sa: i dag är det som om en del av mig har dött. Jag hittar inte orden för att beskriva tomrummet jag måste fylla. Du är obetydlig. Du är ingenting. Du är totalt värdelös, för du var inte kapabel att förhindra hans död .” Tom som person synliggörs således genom andra karaktärer: genom Sarah, genom Francis och genom Guillaume. Det krävs finkänslighet och talang för att skildra den typen av sociala samspel. Dolan har vad som krävs, och lite därtill.