Sextonåriga Jesse har flyttat till Los Angeles för att bli modell. Fotografer, sminköser och modeller fullkomligt dreglar över hennes ungdom och naturliga skönhet, och hon får snart fotas av stjärnfotografer och avsluta modevisningar. Men med framgång kommer ett pris: alla tycks vara ute efter henne, motellföreståndaren och ett djur inräknat. Alla vill dricka ur ungdomens källa.
Dansken Nicolas Winding Refn, känd för Drive (2011) och Only God Forgives (2013), måste vara den överdrivna estetiseringens okrönte konung. The Neon Demon är slow motion, tystnad, stadsvyer, blinkade ljus, guldglitter, åttiotalssynt och haute couture. Varenda scen är som tagen ur en reklamkampanj för Gucci.
Filmen kretsar kring kontrasterna ungdom/åldrande och dödlighet/odödlighet. En del av filmen utspelar sig vid en bassäng som för tankarna till Sunset Boulevard (1950). Jesses ungdom och framgång ställs mot Norma Desmonds åldrande och desillusionerade självbild i filmen från 1950. En äldre och en yngre version av samma person? Jag noterar också att speglar är återkommande i filmen, vilket får mig att tänka på berättelsen om Narcissus. Alla karaktärer är döda på insidan, de har liksom Narcissus förälskat sig i sin egen spegelbild. Den karaktär som är mest nyanserad är sminkösen Ruby som jobbar med att sminka lik på ett bårhus, vid sidan av att sminka modeller. Liken blir ett memento mori, en påminnelse om döden, något som förträngs i en bransch där ungdomen konserveras.
The Neon Demon är en svårbedömd film som har splittrat kritikerkåren. Själv har jag gått från att hata till att vara ambivalent. Ju mer tid som har rymts mellan mig och filmen desto tydligare framstår det jag ändå uppskattar med den. Refns estetiska och rytmiska talang kommer helt till sin rätt i somliga scener, till exempel denna, som är oerhört suggestiv. (Det ironiska med den här scenen är att den trots den mycket skymda sikten är en av de där man får se som mest av Jesse, bildligt talat.) Den rituella tematiken gör sig också bra, de något magiska inslagen likaså, inte minst vad vi kan kalla djurincidenten. Att berätta om en industri som törstar efter ungt blod genom göra det bokstavligt är en bra idé, åtminstone på pappret.
Men filmen estetiserar precis allt och det är problematiskt. Delvis är det en fråga om smak, men inte bara. Refns stilisering har djupare implikationer: den överskuggar det som händer. Blod flödar i perfekta formationer, mardrömmar tar sig uttryck i våldspornografi, kvinnokroppar i underkläder blir del av filmens mise-en-scène. På motellet där Jesse bor, bor också en ännu yngre tjej som föreståndaren dreglar över, och i en scen förgriper han sig på henne i rummet bredvid. Detta skildras genom ljudet av plågade skrik, och genom att fånga en blänkande tår i Jesses öga för att sedan zooma ut och med en ljusstråle fokusera på henne där hon trycker sitt huvud mot den vackra tapeten, i övrigt omringad av mörker. Detta är det primära, det faktum att en ung tjej antagligen våldtas och mördas i rummet bredvid sekundärt. Kalla det satir, kalla det konst – jag tycker det är olustigt.
Jag har alltså inget problem med filmens idé eller de magstarka våldsscenerna, som somliga kritiker tycks anta om man inte gillar filmen (fråga dock: sexscenen. Finns det något annat syfte med den än att chockera?). Mitt problem är sättet på vilket det skildras, hur den vältrar sig i kvinnokroppar, estetiserar utnyttjandet av unga tjejer. Berätta för allt i världen om sexism, rasism, förtryck - men låt det inte återspeglas i produktionen. Filmen har så höga ambitioner, det är som att den vill vara Black Swan (2010) eller Mulholland Drive (2001), men landar snarare i den gubbsjuka Sleeping Beauty (2011). Problemet är helt enkelt detta: vi får noll inblick i Jesses bakgrund, tankar, känslor, vilja. Skildringen av henne blir lika ytlig som världen filmen vill skildra. Och jag bryr mig inte om det var intentionen, det finns liksom inget egenvärde i att ha en intention och sedan genomföra den. Det var en dålig intention.