Eiffel

Publicerad i Upsala Nya Tidning 6/5 2022

Filmen om världens berömdaste monument är ett ostigt sekelskiftesdrama som charmar med sitt bombastiska tilltal.


Finns det demokratiska byggnader? För oss som inte studerat arkitektur kan det låta märkligt. Men för Gustave Eiffel (Romain Duris) var det viktigt att mastodontverket Eiffeltornet skulle så mitt i staden, där både arbetare och borgarklassen passerade, och att det skulle gå att se från alla hörn i Paris. Samma tillgänglighetsideal genomsyrar själva filmen om Eiffeltornets skapare – Bourboulons film är ett påkostat historiskt spektakel som stryker tittaren medhårs och där varje stråkdrag sitter där man förväntar sig. Filmen fungerar som storfilmer tvunget gör nuförtiden; de försöker fånga bredast möjliga publik. Romantiker? Historieintresserad? Familj som vill undvika filmer med våld och sex? En som bara vill se en okomplicerad film och bli lite allmänbildad till på köpet? Check, check, check. ”Eiffel” är något uddlös och ibland kletig, men på det hela taget en stabil och trevlig produktion.


Filmen sicksackar mellan det kontroversiella bygget av Eiffeltornet och en (fiktiv) kärlekshistoria mellan Gustave och Adrienne (Emma Mackey). Eiffel porträtteras som en genialisk ingenjör, men också som en hopplös romantiker. Jag är kluven här. Å ena sidan är det uppfriskande att Eiffel inte blir sitt verk utan porträtteras som en människa av kött och blod. Det brukar annars vara historiska kvinnors lott, att skildras med känslolivet som filter. Å andra sidan upplever jag att mycket hastas förbi till förmån för just kärlekshistorien. Jag hade gärna sett mer av själva byggprocessen, som faktiskt är hisnande. Riktig dramatik uppstår i en scen när den första ansatsen ska fogas ihop med stommen, och hela bygget måste regleras in på minsta millimeter.


Det är stundtals retsamt vilken bekväm position Bourboulon intar i skildringen av en historisk tid. På rätt sida historien är det lätt att fnissa åt de bankmän som muttrar om att Eiffeltornet kan skrämma bort turisterna. Att själva bygget omhuldas av en aggressiv nationalism i en tid då Frankrike befann sig i en imperialistisk kulmen, är däremot inget man gärna fördjupar sig i. Men det är ett kritiskt perspektiv man får leta någon annanstans efter. ”Eiffel” håller vad den lovar, och som Parisromantiker är det lätt att svepas med.