Magisterlekarna

Publicerad i Upsala Nya Tidning 22/4 2022

Ylva Forners ”Magisterlekarna” saknar inte djärva visioner, men gestaltningen av det queera läroverket blir tyvärr platt och oengagerande.


På St Sebastians läroverk är alla elever och lärare queera män. En av dem är den strame Magistern som undervisar i historia och har en hemlig sadomasochistisk relation med den gudalika eleven Charles. Några av de andra är killgänget Paul, Noak, Tim och Fred, som precis som de andra eleverna har fullt fokus på det stundande Sångtåget, en prestigefull tradition med vissa nyckelpositioner som man måste kvala in till. Konkurrensen skapar vittring i klassen.


”Magisterlekarna” kan ses som en exercis i ett alternativt tillstånd. Utspelar sig filmen i nutid eller tjugo år tillbaka i tiden? Hur ser samhället utanför ut? Det enda vi får veta är att Magistern har minnen från en tid då hans homosexualitet inte accepterades. I övrigt kommenteras inte kontexten och förankringen till vår tid lämnas därhän – filmens värld existerar på sina egna premisser.


Man kan läsa det som en typ av utopi där St Sebastian blir en frizon för queera män. Det är både en sympatisk och ovanlig premiss, men det visar sig tyvärr att världsbygget faller platt utan ordentlig etablering. Trots sin korta speltid och begränsade miljö blir de två parallella spåren – Magisterns och kompisgängets – märkligt orelaterade. Som tittare har man svårt att uppbåda entusiasm över det som händer karaktärerna, konflikterna upplevs ogrundade och tonalt är filmen överallt: ena stunden är det en kinky skildring av en sadomasochistisk relation i katedermiljö, andra stunden är det en campig ”Gossip girl”, tredje stunden ett intellektuellt experiment. En hel del tid spenderas i klassrummet, där eleverna brer ut sig i långa queerteoretiska resonemang, och hela filmen tyngs av en teoretisk ton.


Filmen är baserad på Kristofer Folkhammars roman med samma namn, och jag anser att den aktualiserar en viktig fråga: lämpar sig all litteratur för filmatisering? Att detta fungerar i textformat än en sak, men en film kräver köttslighet och fysisk utfyllnad, vilket gör att en bra litterär gestaltning inte per automatik kan översättas till film. Forner har uppenbarligen en djärv konstnärlig drivkraft som jag inte vill trampa på eftersom den behövs i svensk film – filmen är på många sätt unik – men på det hela taget brister ”Magisterlekarna” som filmisk gestaltning.