Paterson lever ett anspråkslöst liv tillsammans med sin flickvän Laura. Han arbetar som busschaufför, skriver dikter på lunchrasten och tar en öl på samma lokala pub varje kväll efter att ha rastat den (o)charmige bulldogen Marvin. Alla sträckor han promenerar har potential att öppna upp för nya möten med stadens invånare. Patersons observans och närvaro må mycket väl ha att göra med det analoga liv han lever, istället för telefon bär han alltid med sig anteckningsblock och penna. Han är ett med staden, både bildligt men även bokstavligt då de delar namn: Paterson.
Kultregissören Jim Jarmuschs nya film för tankarna till hans tjugofem år gamla Night on Earth, taxifilmen som berättar fem orelaterade berättelser om möten mellan taxichaufförer och deras passagerare världen över. Men där Night on Earth har en global omfattning hedrar Paterson det lokala. Filmen kretsar kring busschaufförens vardag och de mikrodramer som omsluter den, såväl kvarterspubens Romeo och Julia som samtal busspassagerare emellan. Paterson är En man som heter Ove i zen mode, en film om slumpmässig mänsklig kontakt och solidaritet. Filmerna gör helt olika anspråk förstås, inte minst dramaturgiskt – de möten som skildras i Paterson vecklar ut sig vid sidan av och kan försvinna lika fort de som dyker upp. Det är tydligt att Jarmusch har ett öga för mänskliga egenheter, vilket ibland tar sig uttryck i en enda replik.
Tyvärr brister filmen något i skildringen av flickvännen Laura. Trots att hon på sätt och vis är en originell karaktär som spenderar dagarna med att måla ringar och ränder på väggar, kläder och gardiner, sträcker hon sig inte längre än att vara comic relief i sin smaklöshet och naivitet. Ena dagen vill hon starta ett cupcakeföretag, nästa dag vill hon bli countrysångerska helt utan förkunskaper. Samtidigt lyckas filmen på något vänster övertyga mig om dessa två kufars trofasta kärlek till varandra.
Filmen berättas med Patersons icke-spektakulära rutiner som hållpunkter: morgon, middag, kväll. För en otålig tittare lär detta göra filmen tråkig, men har man tålamod finns det något väldigt behagligt över att låta sig vaggas in i Patersons repetitiva vardagslunk. Den tar fasta på och förstorar detaljer och tillfälligheter vilket ger den ett nästan sagolikt skimmer. Patersons dikter fungerar som berättarröst och förstärker den lite drömska känslan. Det är genom dikterna Patersons tankar kommer till uttryck, hans annars ganska tillbakahållna personlighet kontrasteras på ett humoristiskt sätt mot arbetsledarens ständiga rabblande av problem.
Och för den som undrar är Adam Driver fantastisk. I rollen som den diktande busschauffören har han en närvaro och ett lugn över sig som imponerar. Filmen är en fin liten sak som inte gör mycket väsen av sig. Den är mjuk och lätt som skulle den få plats i en tändsticksask. Kanske är det vinterns bästa eskapism