Min pappa Toni Erdmann



Hurra! Jag stämmer in i den unisona hyllningskören: Min pappa Toni Erdmann är årets bästa film, och det mest originella jag sett på länge.

Så vadan denna galna hype? Låt oss börja i rätt ände. Ines bor i de nya pengarnas Bukarest och jobbar som konsult åt ett oljeföretag. Pappa Winifried, som är musiklärare i Tyskland och vars hund precis har dött, bestämmer sig för att spontanbesöka henne. Inte uppskattat av Ines. När besöket inte går som han vill börjar han om, han tar på sig peruk och löständer och förvandlas till sitt alter ego Toni Erdmann. Ines och en handfull av hennes kollegor köper skådespelet, och ett hejdlöst drama tar fart. Enkelt sagt tar filmen pappahumorn till en helt ny nivå.

Sällan har jag sett en så rolig, vemodig och närgången skildring av en dysfunktionell far- och dotterrelation. Liksom den tematiskt besläktade Bland män och får handlar Min pappa Toni Erdmann om personer som är biologiskt närstående men som befinner sig ljusår från varandra, och där man tvingas kommunicera genom något. I Bland män och får kommunicerar de genom just fåren, och i Min pappa Toni Erdmann genom Winifrieds tvångsmässiga spexande.

För båda har stora kommunikationssvårigheter. Winifried tar till sina löständer i alla situationer när han saknar ord, han vet inget annat sätt att föra sig själv än genom att skämta. När han i en scen försöker sätta ord på sina känslor landar det i Facebook-klyschan ”it’s complicated”. Han representerar en generation tillbakalutade proggpappor som jag känner så väl igen. Ines å andra sidan, ett barn av sin tid, är kvävd av den patriarkala, nyliberala värld där hon verkar, som har lärt henne att armbåga sig fram, hålla igen och ta emot. Hård och känslokall framkallar hon frågan ”är du en människa?” hos den vilsne fadern.

Ändå är de av samma kött och blod. Båda med lika dålig kontakt med sina känslor, båda lika ledsna. Ines växlar mellan att vilja sjunka genom jorden och att roat spela med i pappans skådespel. I vissa situationer tycks hon driva med sin omgivning, i andra med sin pappa. Ibland tycks hon bara vilja ha en anledning att släppa in honom. När hon drar med Toni på nattklubb och med tårar i ögonen dricker champagne och tar kokain, visar hon en brännande vilja att dela med sig av sitt liv till sin pappa, att hitta en beröringspunkt.

Den här filmen handlar om mycket. Om klass, bland annat. Av allt som skiljer Ines och Winifried åt är klass en av aspekterna, för när Ines pratar på med sina kollegor på snabb engelska om outsourcing finns det ingen plats för Winifried. Han försöker skämta, men när inte heller det riktigt går hem finns det ingen annan utväg för honom än att byta skepnad: bli Toni Erdmann. Det säger mycket om oöverstigliga murar som uppstår mellan människor. Men också om den ytliga handelsvärldens skådespeleri – Winifried blir mer accepterad som en påhittad karaktär än som sig själv.

Utan att avslöja för mycket kan jag säga att filmen når sin klimax i en hysteriskt rolig scen där Ines fullkomligt flippar, och som skvallrar om hennes hårt hållna tillvaro. I sin gränslöshet visar den på filmen breda tilltal; filmen är lättillgänglig samtidigt som så mycket pågår i den, och det långsamma studiet av de två karaktärerna gör filmen enormt mänsklig.

(Obs ”spoiler”)

I den sista scenen har Winifrieds mamma gått bort och han grips av stundens allvar. Han talar om hur fort ögonblick försvinner och att man inte förstår fören efteråt vad som har hänt. Hur gör man för att bli närvarande i stunden? Ines svarar genom att ta på sig pappans löständer och en rolig hatt, så som han alltid svarat henne. Han blir alldeles till sig och springer iväg för att hämta kameran och fånga ögonblicket, men även Ines grips av stundens allvar, och tar av sig tänderna. Så var den stunden försvunnen. Genom att låta kameran dröja vid bara Ines blir de sista sekunderna en bitterljuv påminnelse om livets förgänglighet, ett varsel om vad komma skall. Men filmen försvinner inte, tvärtom är jag fortfarande hög på den. Min pappa Toni Erdmann är skruvad, rörande, hysterisk – helt enkelt briljant.