Arrival



Till mänsklighetens chock landar en dag tolv stycken rymdkapslar på olika ställen på jorden. Vad i all världen vill de? Lingvisten Louise Banks (Amy Adams) får i hemlighetsstämplat uppdrag att ta reda på just det. Hon och den handplockade vetenskapsmannen Ian Donnely (Jeremy Renner) slussas upp i kapseln med 18-timmarsintervaller för att kartlägga de långbenta rymdvarelsernas visuella bläckvirvlar till skriftspråk. I takt med att tiden rinner iväg blir det diplomatiska läget i världen allt mer kritiskt då vissa länder väljer mer defensiva angreppssätt än andra. Och ju mer Louise omsluter sig av detta nya språk desto fler bilder av hennes döende dotter dyker upp och rubbar hennes balans.

Här har vi alltså något så ovanligt som en visuellt slående science fiction som handlar om språkets makt med en humanist i hjälterollen; detta är precis en film i min smak. Denis Villeneuve lyckas få till den perfekta kombinationen av kontemplativ storslagenhet och minimalism. Den vinner på sitt lugn och allvar. Jóhann Jóhannsson musik ligger som en dov ljudmatta över kreationen och bilderna på och i kapslarna är som mest fängslande. Jag älskar hur de är utformade, hur de svävar ovan marken som oliver hänger i ett olivträd.

Liksom i Gravity (2014), där huvudpersonen genomgår en allegorisk pånyttfödels när hon landar i vatten på jorden efter en dramatisk rymdfärd, tematiserar Arrival skapelse. Kapslarna har en ägglikande form, och de första, mörka bilderna från insidan av kapseln påminner om bilder av magens insida som man får se på ultraljudsbilder. Skapelsetemat kommer även till uttryck i idén att vi blir till genom språket och att detta formar vårt sätt att tänka, som diskuteras i filmen. Efter en tvist i berättelsen förstår vi också att titeln inte bara syftar på kapslarnas ankomst.

Filmen faller på sin tröttsamt amerikanska uppdelning mellan vilka som är världspolitikens bråkmakare och vilka som är dess fredsmäklare. I ljuset av höstens politiska utspel framstår USAs självsmicker alltmer som önsketänkande. Forrest Whitaker och Michael Stuhlbargs roller som hårdnackade militärmän är dessvärre platta och förutsägbara. Somliga dialogpartier hade kunnat klippas bort och takten i vilken Louise lär sig att kommunicera med rymdvarelserna är inte hundra procent trovärdigt (även om hon är ett proffs). Men jag kommer på mig själv med att vara väldigt förlåtande. Trots sina mindre nyskapande inslag gör Villeneuve i hög mån något eget här.

Arrival är allt jag önskade i Interstellar (2014). Den är även starkare än den besläktade Midnight Special från i år, som jag var mycket fäst vid men som lämnade lite för många lösa trådar. Arrival är gåtfull men blir aldrig otillfredsställande, och till skillnad från Interstellar gör den inte anspråk på metafysiska förklaringsmodeller vilket ger den en viss frihet. (Ja, detta må säga en del om mig själv och mina intresseområden, men vi drömmare har sällan den kommersiella filmindustrin på vår sida.) Så grattis till alla oss som önskar att rymdfilmer oftare vågade ge plats åt det poetiska framför det tekniska - detta kan vara filmen vi har väntat på!