Magisterlekarna

Publicerad i Upsala Nya Tidning 22/4 2022

Ylva Forners ”Magisterlekarna” saknar inte djärva visioner, men gestaltningen av det queera läroverket blir tyvärr platt och oengagerande.

På St Sebastians läroverk är alla elever och lärare queera män. En av dem är den strame Magistern som undervisar i historia och har en hemlig sadomasochistisk relation med den gudalika eleven Charles. Några av de andra är killgänget Paul, Noak, Tim och Fred, som precis som de andra eleverna har fullt fokus på det stundande Sångtåget, en prestigefull tradition med vissa nyckelpositioner som man måste kvala in till. Konkurrensen skapar vittring i klassen.

”Magisterlekarna” kan ses som en exercis i ett alternativt tillstånd. Utspelar sig filmen i nutid eller tjugo år tillbaka i tiden? Hur ser samhället utanför ut? Det enda vi får veta är att Magistern har minnen från en tid då hans homosexualitet inte accepterades. I övrigt kommenteras inte kontexten och förankringen till vår tid lämnas därhän – filmens värld existerar på sina egna premisser.

Man kan läsa det som en typ av utopi där St Sebastian blir en frizon för queera män. Det är både en sympatisk och ovanlig premiss, men det visar sig tyvärr att världsbygget faller platt utan ordentlig etablering. Trots sin korta speltid och begränsade miljö blir de två parallella spåren – Magisterns och kompisgängets – märkligt orelaterade. Som tittare har man svårt att uppbåda entusiasm över det som händer karaktärerna, konflikterna upplevs ogrundade och tonalt är filmen överallt: ena stunden är det en kinky skildring av en sadomasochistisk relation i katedermiljö, andra stunden är det en campig ”Gossip girl”, tredje stunden ett intellektuellt experiment. En hel del tid spenderas i klassrummet, där eleverna brer ut sig i långa queerteoretiska resonemang, och hela filmen tyngs av en teoretisk ton.

Filmen är baserad på Kristofer Folkhammars roman med samma namn, och jag anser att den aktualiserar en viktig fråga: lämpar sig all litteratur för filmatisering? Att detta fungerar i textformat än en sak, men en film kräver köttslighet och fysisk utfyllnad, vilket gör att en bra litterär gestaltning inte per automatik kan översättas till film. Forner har uppenbarligen en djärv konstnärlig drivkraft som jag inte vill trampa på eftersom den behövs i svensk film – filmen är på många sätt unik – men på det hela taget brister ”Magisterlekarna” som filmisk gestaltning.

Den stora friheten

Publicerades i Upsala Nya Tidning 11/3 2022

Den sobra fängelseskildringen ”Den stora friheten” är en djupt drabbande, originell och intelligent berättad film om ofrihet och vägarna ut ur den.

Paragraf 175 förbjöd homosexuellt umgänge i Tyskland mellan 1871 och 1969, så de homosexuella som deporterats till koncentrationsläger och överlevde slussades vidare till (amerikanskreglerade) fängelser vid krigsslutet. En av de är Hans Hoffmann, som på grund av sin sexuella läggning åker in och ut ur fängelset. Vi får följa honom under tre perioder mellan åren 1945 och 1968.

Det är en bedrövande historisk verklighet som ligger till grund för ”Den stora friheten”. En sämre film hade nöjt sig med att åka snålskjuts på ämnets relevans, men Maise har skapat stor konst av det historiska stoffet. Två saker är utmärkande. Dels fotot, som utnyttjar fängelserummet magnifikt och omvandlar den sterila och väldokumenterade miljön till en dynamisk omgivning full av nyanser. Dels Franz Rogowskis skådespelarinsats, vars underbetonade rollprestation rimmar perfekt med det stringenta fotot. Hans blick inrymmer såväl vrede, ömhet, melankoli som bestämdhet.

Förutom enstaka minnen i form av filmklipp lämnar vi fängelset först i slutet av filmen. Där ställs frågan på sin spets: vad är det instängda rummet i relation till det ofria samhället? ”Den stora friheten” gestaltar vad som händer med en människa vars hela väsen kuvas, men också hur kärlek har en förmåga att sippra in i de mest förtryckande sammanhang.

In the cut

Publicerades i Filmtidskriften FLM som ett filmtips i december 2021

In the cut föll inte i god jord när den kom och har länge ansetts vara Jane Campions sämsta film. Det ska medges att intrigen haltar och att synopsisen kan avfärdas med en axelryckning: engelskläraren Frannie (Meg Ryan) blir involverad med polisen Malloy (Mark Ruffalo) som utreder ett mord som hon kan vara ett nyckelvittne till. Men i takt med att deras relation intensifieras hopas liken. Går han verkligen att lita på?

Det är i stämningsbygget som In the cut utmärker sig. Titelspåret, en kuslig tappning av ”Que sera, sera”, sätter tonen. Doris Days karaktär Jo sjunger originalversionen i Hitchcocks Mannen som visst för mycket, där den används som en signal: Jo misstänker att hennes kidnappade son hålls fånge i huset hon befinner sig, och sjunger ljudligt i förhoppning om att sonen ska höra henne utan att ge sig tillkänna för kidnapparen. Även i In the cut blir den förrädiskt vackra melodin ett slags illavarslande signal, kanske för att texten uttrycker en fasthet i sakernas ordning: ”que sera, sera”, ”det som blir det blir”, och det som är det är. Men nästan inget i In the cut ”är” som det till synes verkar och det finns ingen stabilitet. Bilden är skakig och febrig, fokuset är selektivt och skiftande. Det vackra blir hotfullt, det hotfulla blir lockande. Själva bildens inramning tycks inåtlutande, som att den imploderar Frannies värld, och gör hennes manövreringsutrymme lika trångt som ett sjaskigt New York-trapphus.

Men trots sina mörka skildringar av patriarkatet så lämnar Campion aldrig sina kvinnliga hjältar helt i sticket, och inte heller här: hon använder sig av den erotiska thrillerns gränsförskjutningar för att både ge Frannie sexuell agens och visa att den har ett pris. Det gör mig sedan detsamma att utgången inte levererar, för det är den isande stämningen som stannar kvar. Nyazeeländska landskapstablåer i all ära – jag är nog mest förtjust i den här oborstade och djärva Campion.