Den stora friheten

Publicerades i Upsala Nya Tidning 11/3 2022


Den sobra fängelseskildringen ”Den stora friheten” är en djupt drabbande, originell och intelligent berättad film om ofrihet och vägarna ut ur den.


Paragraf 175 förbjöd homosexuellt umgänge i Tyskland mellan 1871 och 1969, så de homosexuella som deporterats till koncentrationsläger och överlevde slussades vidare till (amerikanskreglerade) fängelser vid krigsslutet. En av de är Hans Hoffmann, som på grund av sin sexuella läggning åker in och ut ur fängelset. Vi får följa honom under tre perioder mellan åren 1945 och 1968.


Det är en bedrövande historisk verklighet som ligger till grund för ”Den stora friheten”. En sämre film hade nöjt sig med att åka snålskjuts på ämnets relevans, men Maise har skapat stor konst av det historiska stoffet. Två saker är utmärkande. Dels fotot, som utnyttjar fängelserummet magnifikt och omvandlar den sterila och väldokumenterade miljön till en dynamisk omgivning full av nyanser. Dels Franz Rogowskis skådespelarinsats, vars underbetonade rollprestation rimmar perfekt med det stringenta fotot. Hans blick inrymmer såväl vrede, ömhet, melankoli som bestämdhet.


Förutom enstaka minnen i form av filmklipp lämnar vi fängelset först i slutet av filmen. Där ställs frågan på sin spets: vad är det instängda rummet i relation till det ofria samhället? ”Den stora friheten” gestaltar vad som händer med en människa vars hela väsen kuvas, men också hur kärlek har en förmåga att sippra in i de mest förtryckande sammanhang.