Publicerades i Filmtidskriften FLM som ett filmtips i december 2021
In the cut föll inte i god jord när den kom och har länge ansetts vara Jane Campions sämsta film. Det ska medges att intrigen haltar och att synopsisen kan avfärdas med en axelryckning: engelskläraren Frannie (Meg Ryan) blir involverad med polisen Malloy (Mark Ruffalo) som utreder ett mord som hon kan vara ett nyckelvittne till. Men i takt med att deras relation intensifieras hopas liken. Går han verkligen att lita på?
Det är i stämningsbygget som In the cut utmärker sig. Titelspåret, en kuslig tappning av ”Que sera, sera”, sätter tonen. Doris Days karaktär Jo sjunger originalversionen i Hitchcocks Mannen som visst för mycket, där den används som en signal: Jo misstänker att hennes kidnappade son hålls fånge i huset hon befinner sig, och sjunger ljudligt i förhoppning om att sonen ska höra henne utan att ge sig tillkänna för kidnapparen. Även i In the cut blir den förrädiskt vackra melodin ett slags illavarslande signal, kanske för att texten uttrycker en fasthet i sakernas ordning: ”que sera, sera”, ”det som blir det blir”, och det som är det är. Men nästan inget i In the cut ”är” som det till synes verkar och det finns ingen stabilitet. Bilden är skakig och febrig, fokuset är selektivt och skiftande. Det vackra blir hotfullt, det hotfulla blir lockande. Själva bildens inramning tycks inåtlutande, som att den imploderar Frannies värld, och gör hennes manövreringsutrymme lika trångt som ett sjaskigt New York-trapphus.
Men trots sina mörka skildringar av patriarkatet så lämnar Campion aldrig sina kvinnliga hjältar helt i sticket, och inte heller här: hon använder sig av den erotiska thrillerns gränsförskjutningar för att både ge Frannie sexuell agens och visa att den har ett pris. Det gör mig sedan detsamma att utgången inte levererar, för det är den isande stämningen som stannar kvar. Nyazeeländska landskapstablåer i all ära – jag är nog mest förtjust i den här oborstade och djärva Campion.
Comments