Wonderstruck

Publicerad i Nöjesguiden den 26/1 2018



Wonderstruck är en passande titel på en film med så många storögda reaktionstagningar som i Todd Haynes senaste. När huvudpersonerna Rose och Ben (stjärnskotten Millicent Simmonds och Oakes Fegely) inte ser förundrade ut ser de bekymrade ut. De är nämligen båda på jakt efter något i New York, Rose år 1927 och Ben femtio år senare. Det är inte en slump att muséet, ett slags länk mellan olika tider, är en viktig plats i filmen. Alla längtar tillbaka eller bort, inte minst Haynes själv. Wonderstruck blickar bakåt på en svunnen tid av analoga medel då man med ett fotografi i handen hoppade på en slumpmässig båt och gick åt det håll någon vänlig främling pekade.

Rose och Bens liv bär på vissa likheter, bland annat att de båda är döva, och filmen korsklipper flitigt mellan dem båda. Estetiskt skiljer sig delarna däremot avsevärt. Rose berättelse är en regelrätt stumfilm i svartvitt, medan Bens är mer konventionellt berättad i färg med en rejäl 70-talsvibe. Det är med andra ord inga subtila epokskildringar – allt från typsnitt i tidningen till luggens kamning signalerar var i tiden vi befinner oss. Och precis som i Selznicks Hugo, som utspelar sig i Paris, blir staden som kuliss lite av en klyscha.

Å ena sidan gör detta att filmen blir aningen klumpig i sin övertydlighet. Å andra sidan är övertydligheten i mångt och mycket motiverad då filmen är en visuell berättelse snarare än en dialogdriven sådan. Alltför många reaktionstagningar vägs upp av narrativ komplexitet – det är en berättelse som öppnar upp sig tämligen långsamt utan att underskatta tittarens intelligens och där bitarna prydligt faller på plats under resans gång. Men bäst hade delarna fungerat på egen hand. Inte minst Rose berättelse är uppfriskande – när senast gjordes en stumfilm för en yngre publik, liksom? Den är lekfull och originell på ett sätt som skvallrar om genuin skaparglädje, och är svår att värja sig för.