Publicerad i Upsala Nya Tidning 1/3 2023
Det ska sägas direkt att jag aldrig var något fan av ”Loving Vincent” (2017), filmen som oombett försökte göra Van Goghs konst ”mer levande” (det behövs inte?). De polska filmskaparna DK och Hugo Welchman spinner ändock vidare på det oerhört ambitiösa konceptet med handmålade filmbilder – i en filmatisering av den polske nobelpristagaren Wladyslaw Reymonts årstidssvit. Det har gjort mig ännu mer övertygad: oljemålning och rörlig bild gifter sig inte.
Berättelsen utspelar sig på sent 1800-tal i en polsk by och är en märkligt estetiserad och svartsynt skildring av underskön kvinna, Jaga, som mot sin vilja gifts bort med äcklig gubbe, får horstämpel och faller i onåd hos hela byn. Filmskaparna tycks onekligen dras till kitschig landsbygdsromantik, tänk bloda flätor och sex på höskullar.
Det är och förblir ett mysterium varför man använder den teknik man gör, eller så sträcker sig den konstnärliga visionen inte längre än till att få det hela att ”se gammalt ut”. Den roboskopiska animationstekniken (som använder verkliga skådespelare till grund) ger en alltför fotorealistiskt effekt, och kameran är på tok för rörlig för att bilderna ska få tala för sig själva. Filmen är en salig röra, nära på en kalkon, helt enkelt ett episkt slöseri med möda och talang.
Comments