”If I had a world of my own, everything would be nonsense. Nothing would be what it is, because everything would be what it isn’t”.
Westworld är virtual reality deluxe.
Istället för att uppleva miljöer och äventyr genom en hjälm upplevs allt i en enorm, konstruerad vilda västern-park där du som besökare kan göra precis vad du vill – supa, döda, ligga runt – utan att det får några (till synes) konsekvenser. Parken, Westworld som den heter, består nämligen av extremt verklighetstrogna AI-robotar som lever efter en förprogrammerad mall i enlighet med författade narrativ som turisterna kan ta del av. När dagen är slut skickas robotarna till labbet för att få minnet raderat och förmodade skador läkta, för att sedan återvända till parken och in i en helvetisk loop. Motbjudande? Eh, ja. Dolores Abernathy (Evan Rachel Wood) har fått rollen som bonddotter och tvingas varje kväll återuppleva mordet av sina föräldrar. Maeve Millay (Thandie Newton) är bordellmamma och förutom att behöva tillfredsställa otaliga kunder bevittnar hon också masskjutningar var och varannan dag. Tänk The Truman Show (1998) i mardrömstappning.
På företagets Delos högkvarter finns en stor modell à la Hunger Games (2012) genom vilken man överblickar parken. På samma högkvarter tillverkas, utvecklas, lagas och kasseras robotarna, och hundratals människor jobbar som kirurger, författare och tekniker. Företagets storhet understryks av grundarens namn, Robert Ford (Anthony Hopkins), som för tankarna till en av USA mest tongivande industrier, och etablerar bilden av Delos som den moderna tidens industri. Här lär vi känna Bernard (fantastiske Jeffrey Wright), Theresa (Sidse Babett Knudsen), Elsie (Shannon Woodward) och Lee (Simon Quaterman), och förstår snart att det råder en konflikt inom företaget – mellan de som vill förenkla robotarna och de som vill se dem utvecklas.
Berättelser om AI finns det många av, Blade Runner (1982), Her (2013) och Ex Machina (2015) bland andra, och de ställer liknande frågor: vad är en människa? Vad är mänskligt medvetande? Hur värderar vi olika liv? Och hur långt är människans uppfinningsrikedom moraliskt försvarbar? Så även i Westworld. Men medan filmer som Ex Machina berättar sin story ganska rakt upp och ner, låter Westworld tittaren tumla runt med dessa frågor några varv innan man kommer ut på andra sidan. Det är en serie som gör stora anspråk, och den är så pass komplex att den kräver fokus och ett aktivt pusslande från tittarens sida. Stundvis går den vilse i skogen den har planterat, men överlag lyckas den sy ihop alla bitar på ett förvånansvärt smidigt sätt. Slutprodukten är lockande, tight, nervkittlande.
Spänningen ligger i seriens perspektivskiften och maktlekar. Detta tema utkristalliseras redan i vinjetten. Vi får dels se närbilder på ett öga som konstrueras, dels bergen i Westworld som reflekteras i ett (och samma?) öga, och dels vad som ser ut som delar av parken som en ögonglob (titta här så förstår du vad jag menar). Blickar det in i parken eller ut ur den? Vem är det som tittar på vem? En viss osäkerhet kring maktbalansen etableras. Likheter mellan robotar och människor impliceras också här – likhet mellan olika varelser, eller mellan människor för den delen, illustreras nämligen effektfullt genom närbilder på ögon. Apornas planet: Uppgörelsen inleds exempelvis med en extrem närbild på en apas ögon, och som tittare kan man omöjligt säga om de tillhör ett djur eller en människa. Ögonen sägs vara själens spegel. Finns det någon själ reflekterad i detta öga?
Vilda västern, som i mängder av filmer fått representera det ursprungliga slagfältet mellan godhet och ondska, blir här ett landskap över mänsklighetens undermedvetna, ett dekadensens teaterscen, de primitiva drifternas frizon. För så sjuka är vi människor – eller? Åtminstone är det de drifter företaget spelar på i sin marknadsförning av parken. Jag måste erkänna att jag inledningsvis var skeptisk till seriens koncept. I fel händer hade nämligen ramberättelsen kunnat användas som täckmantel för att gotta sig i det serien säger sig kritisera – gottande i sex och våld. Det uteblir förstås inte helt, speciellt våld finns det ganska mycket av, men detta motiveras ändå av att det i grund och botten är en seriös berättelse om förtryck och uppror, och i första hand just detta. En av de sista scenerna, som jag inte ska avslöja, öppnar på ett mycket intressant sätt upp för frågor om fri vilja och rationalitet, vilket jag menar utmärker den från andra berättelser om AI. Westworld är välskriven, och bäddar för en lovande andra säsong. Plus, Thandie Newton är förjäkla cool.