Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Publicerad i Nöjesguiden den 12/1 2018



Ingen kan lyfta på ögonbrynet med så mycket eftertryck som den nyligen Golden Globe-belönade Frances McDormand. Hon är helt enkelt förträfflig i rollen som Mildred, en hårdnackad upprorsmakare som har fått nog av den misogyni som präglat hennes liv och som inneburit slutet för hennes dotter. När mordet på hennes dotter Angela sju månader senare fortfarande står olöst bestämmer sig Mildred för att ta saken i egna händer: hon låter trycka tre syrligt formulerade jätteplanscher som ställer den lokala polischefen Willoughby (Woody Harrelson) mot väggen. Willoughby är dock allmänt omtyckt i det sömniga samhället Ebbing till skillnad från Mildred, vilket gör att hennes PR-kupp inte landar i god jord. Mindre övertygande är Sam Rockwell, en något överspelad, rasistisk pajasgestalt till polis, som dock har en del starka stunder.

Överlag kan Three Billboards beskrivas som en svart komedi som fungerar bättre i svärtan än i komiken. Jag uppskattar särskilt hur ömsinthet förmedlas genom små gester: en insekt som vänds tillrätta, ett glas apelsinjuice som delas ut. Mildred må vara en nagel i ögat på poliskåren men är inte illasinnad. Tvärtom har hon, precis som sina meningsmotståndare, ett stort behov av att få tillvaron att kännas meningsfull. Denna insikt öppnar upp för en intressant och tillräckligt motiverad vändning i berättelsen.


Samtidigt finns det något självbelåtet över filmen som hindrar den från att riktigt lyfta. Även om den delvis är riktigt rolig finns det en trotsighet i humorn och som gör att vissa skämt faller platt. Det ligger i den svarta komedins natur att kalibrera tonlägen, vilket kräver fingertoppskänsla – och i Three Billboards känns vissa växlingar förvirrade. Jag tänker till exempel på en höst oklar användning av en ABBA-låt. I scener som den där Mildred har ett stilla samtal med ett rådjur är filmen däremot perfekt balanserad, och som allra bäst.