Publicerad i Upsala Nya Tidning den 18/6 2021
Lee Daniels tycks mer intresserad av att plocka billiga politiska poäng än av att ge tittaren en känsla för vem Billie Holiday faktiskt var.
1939 sjöng den legendariska jazzsångerskan Billie Holiday ”Strange fruit” för första gången, en poetisk och provokativ låt om lynchningar. Som en offentlig svart kvinna under en period i USA:s historia då lynchningar fortfarande var vanligt förekommande höll FBI henne under nära uppsyn. Måna om att stävja den upprorsstämning de menade att låten hade potential att piska upp försökte de gång på gång tysta stjärnan genom att fälla henne för narkotikabrott. En av dessa agenter var den svarte agenten Jimmy Fletcher som senare blev förälskad i Holiday.
Många spännande ämnen är i omlopp i ”The United States vs. Billie Holiday”: den svarta FBI-agentens självutplånande roll, kriget mot drogerna och massfängslandet av svarta amerikaner, det uppseendeväckande fallet med Holiday och häxjakten på henne. Filmen handlar också om hur en svart kvinna, som under denna period är exkluderad från de flesta offentliga sammanhang, kan finna en trång och mycket villkorad väg till den breda massan genom musikindustrin (vilket har sina historiska förklaringar). Att skildra Holidays musikaliska karriär genom att göra ”Strange fruit” till röd tråd är ett effektfullt berättargrepp – åtminstone på pappret.
Tyvärr förvaltas inget av dessa spår särskilt väl och Lee Daniels biografiska drama är bristfälligt på många plan. Den lajvar storbudgetfilm men är anmärkningsvärt amatörmässig – klumpigt klippt, överbelastad med sentimental musik och kryddad med outvecklade karaktärer. Inte ens Holidays sångnummer engagerar. Framför allt är filmen väldigt rörig. Alla ovan nämnda teman snuddas vid som hastigast och som tittare har man svårt att staka ut filmens riktning. Samtidigt är den enkelspårig i sin schematiska uppdelning av den knarkande sångerskan å ena sidan, å andra sidan FBI-agenten som myndigt konstaterar att ”jazz music is the devil’s work”. Nyans och trovärdighet har offrats, istället åker filmen snålskjuts på ämnets aktualitet. Att fläta samman en berättelse om Billie Holiday med politisk historia är förstås inte fel i sig – det motsatta hade snarare varit omöjligt – men här görs det på bekostnad av Billie Holiday själv, som i Daniels regi tycks sakna agens. Hon förvägras, ironiskt nog, sin egen berättelse.