Publicerad i Upsala Nya Tidning den 6/8 2021
I händerna på James Gunn blir ”The Suicide Squad” en film med karaktär, fräckhet och puls – allt den förra saknade.
Det börjar med en symbolisk slakt, som för att säga: glöm allt ni vet om 2016 års superflopp ”Suicide Squad”, nu börjar vi om. Och nog har man lyckats. Filmens titel anspelar på den brokiga skaran skurkar – Harley Quinn, Bloodsport, Peacemaker, Polka Dot Man, Ratcatcher och King Shark – som går med i den hemliga insatsstyrkan Task Force X i utbyte mot lindrigare fängelsestraff. I det här fallet ska gruppen undanröja bevisen på den mystiska Starfish-operationen som bedrivs på den lilla önationen Corto Maltese. På ytan är det en berättelse som problematiserar USAs roll som världspolis, men det finns samtidigt en stark underliggande patriotism som inte låter sig döljas. Till exempel förpassas de spansktalande öborna främst till kroppar som dödas i en amerikansk skjutfest.
Vad som ändå gör ”The Suicide Squad” till en så lyckad film är delvis det självsäkra och underhållande berättandet, delvis att Gunn ofta väljer det knasiga framför det sentimentala. Flera av skurkarnas ”krafter” är föga imponerande, som Ratcatcher som kan styra – ja, råttor. Den minst lyckade av dessa knasiga skurkar är Polka Dot Man, den av gruppmedlemmarna som får minst utrymme, en mjuk man med mammakomplex som ställs i kontrast till de övriga ultramaskulina. Det är synd i film som i övrigt lyckas med det som den förra filmen misslyckades med: att ge de extrema personligheterna karaktär.