Publicerad i Upsala Nya Tidning 30/9 2022
29 år efter originalfilmen är de tossiga Sanderson-häxorna från Salem tillbaka. Sannerligen – lås in era barn
”Jag är övertygad om att det inte finns någon barnlitteratur”. Gerald Earlys kända citat, som syftar på hur den vuxnes blick på världen formar barnkulturen, ekar i mitt huvud när jag ser ”Hocus pocus 2”. Hela det här projektet vilar på en märklig – och dumförklarande – föreställning om vad barn tycker är roligt.
Liksom den snart trettio år gamla föregångaren handlar filmen om Sanderson-systrarna, de tre häxor som förkastades av sin by på 1600-talet. När kompisarna Becca och Izzy i vår tid utför sin årliga häxritual råkar de återuppväcka systrarna, som är redo att ta ut sin hämnd på staden.
Regissören Anne Fletcher kombinerar ytliga samtidsbetraktelser (en av häxorna flyger på en hoverboard) med den billigaste formen av nostalgiska klyschor (mycket ”thy shall”) för komisk effekt. I en särskilt absurd sekvens går de in på ett apotek och dricker retinol i ett försök att föryngra sina själar. What a time to be alive.
Jag har tyvärr inget gott att säga. Grundproblemet är att filmens huvudattraktion – häxorna själva – är outhärdligt pinsamma. Jag förstår inte ens vem filmen riktar sig till. För en femåring är den förmodligen för komplicerad, men redan en tioåring lär tycka den är fånig. Om något kanske den blir en påminnelse om att det finns värre saker som kan drabba våra barn än häxkonster. Kass barnkultur, till exempel.
Comentarios