Publicerad i Filmtidskriften FLM oktober 2022 som en del av listan över de 25 bästa svenska filmerna genom tiderna
Mai Zetterling var redan en etablerad filmstjärna och regissör när hon gjorde ”Flickorna” 1968, och använde hela sin arsenal av erfarenheter – sin tekniska och kreativa kompetens, sin förståelse av filmindustrins och samhällets sammanflätade maktstrukturer, sitt rika kontaktnät – och samlade några av sin tids största skådespelare (Bibi Andersson, Gunnel Lindblom, Gunnar Björnstrand) för ett hejdundrande filmprojekt. Man kan säga att hon är expert på det område hon gör till filmens huvudspår: kvinnligt skapande och villkoren för detta.
I den fragmentariskt berättade filmen följer vi en teatergrupp som turnerar med en uppsättning av ”Lysistrate”, den antika pjäsen om en grupp kvinnor som bestämmer sig för att sexstrejka i ett försök att få sina krigande män att sluta fred. Pjäsen spiller ut – formmässigt, tematiskt – i kvinnornas privata liv. Ja, här är det privata sannerligen politiskt. Scener från pjäsen varvas med scener från kvinnornas liv utanför pjäsen, somliga mer absurda än andra, och bildar en kompakt bildström av sexualpolitiska reflektioner.
”Flickorna” är en djärv film, ett modernistiskt mästerstycke som sprudlar av skaparglädje och vibrerar av vrede över sakernas tillstånd. Lika mycket som den utmanar den patriarkala ordningen utmanar den det traditionella berättandet. I en av de bästa scenerna (som jag slår vad om att Ruben Östlund önskar att han hade regisserat i sin perfekta illustration av svensk tafatthet) ber huvudrollen Liz publiken stanna kvar efter en föreställning för att reflektera över det de har sett, men möts av en tystnad som går att ta på. Hon blir alltmer förtvivlad innan hon avbryts av sin manliga kollega som skämtsamt säger: ”vad nu då, ett nytt uppror bland kvinnfolket?” Trumvirvel.
Humor och allvar är två kontrasterande och förstärkande krafter här. Att över huvud taget använda komedin ”Lysistrate” i ett feministiskt syfte (för det är en komedi i grunden) är att vända upp och ner på den humoristiska intentionen och dess potential. Scenen ovan synliggör hur humorn kan användas som vapen, i detta fall för att omyndigförklara den kvinnliga motspelaren. Men Zetterling är inte sämre själv, utan gör humorn till ett av sina egna främsta vapen. Scenen befäster dessutom det motsatta, nämligen att konsten, för Zetterling, är på blodigaste allvar. Och tack vare den övertygelsen står hon för en av de mest kompromisslösa, klarsynta konstnärliga visionerna i svensk filmhistoria.
Kommentarer