Filmtjuven

Publicerad i Upsala Nya Tidning 1/7 2022

När maskinisten Fazal förklarar för den unge Samay hur en projektor fungerar och att en slutare reglerar ljuset mellan bytet av bilder på filmrullen avslutar han: ”idioterna som sitter där inne i tre timmar anar inte de stirrar på mörker i en timme”. Det är en häpnadsväckande tanke som sätter fingret på just illusionen av rörelse i film – Samays stora fascination. Han upptäcker filmen när hans konservative far tar med hela familjen på bio för att se en religiös film. Egentligen avskyr pappan film och förbjuder Samay från att besöka biografen, men Samay kan inte hålla sig borta och bekantar sig med Fazal, som låter honom titta på filmerna i utbyte mot mammas goda mat.

Jag retar mig lite på premissen. Att pappan ser det som så nödvändigt att se just denna film men tycker all annan film är förkastlig är inte en helt koherent idé – mycket Bollywood-film har ju religiösa motiv. Det känns snarast som en konstruerad ingång i berättelsen, och en bakgrund mot vilken pappan tecknas som en bromskloss; en stäng och konservativ figur vars vilja pojken hela tiden måste hitta nya sätt att finta. Han är en av flera slätstrukna karaktärer.

”Filmtjuven” har liknats vid ”Cinema paradiso” och jämförelsens är förståelig. Även här förälskar sig en ung pojke i den analoga filmen genom biografen. Kontexten är förstås en annan, och en intressant sådan – men bilden av Indien blir något tillrättalagd med omotiverat mycket fokus på matlagning (som vore det ett matlagningsprogram med ett inslag från Indien).

Desto bättre är den i de delar då Samay med ett barns nyfikna blick på världen närmar sig filmen genom att bryta ner den i dess beståndsdelar och experimentera med glas i olika färger, ficklampor och speglar. Hans upptäckarglädje är rörande. Mot slutet byts den analoga filmen på biografen ut mot digital film och det finns en intressant sekvens när Samay bevittnar hur de analoga filmrullarna, behållarna och projektorerna kastar ut, bryts ner och hur materialet omvandlas (i detta fall till plastarmband), i en omvänd skapelseberättelse. ”Filmtjuven” blir en sorgesång över biografens förlorade status och maskinistens förlorade yrkesstolthet, men också en stundtals poetiskt laddad – om än ojämn – hyllning till film, och till den särskilda blick på världen som den möjliggör.