Publicerad i Upsala Nya Tidning 28/7 2022
"DC League of super-pets" avslöjar vad somliga av oss alltid har anat: att superhjältefilmen nog gör sig bäst som barnfilm.
Eftersom superhjältebolagen inte tycks stanna förrän de har uppnått världsherravälde är det en fullkomligt logisk utveckling att de förpackar sina superhjältefigurer i barnformat och på så sätt håvar in framtidens publik i tidig ålder. Och genren passar för en yngre publik; superhjältefilmer har ju något infantilt över sig, vilket ibland kompenseras av stora mängder våld och mörker. Men själva grundidén – att figurer med lustiga dräkter och knasiga krafter måste besegra andra figurer i lika lustiga dräkter – kommer väl till pass i det mer begränsade familjefilmsformatet där de vetenskapliga förklaringarna inte tillåts gå på högvarv och man som publik kan ta karaktärerna på lagom stort allvar.
I centrum för berättelsen står Supermans hund Krypto, en jycke med lika fantastiska superhjältekrafter som sin husse. Han är en charmerande figur, en underbart naiv liten viktigpetter som inte vet hur man interagerar med andra djur, något han tvingas till när Superman kärar ned sig i Lois Lane och till på köpet tillfångatas av det ondskefulla marsvinet Lulu. Kryptos kumpaner utgörs av en udda samling herrelösa djur – en minigris, en hund, en ekorre och en sköldpadda – som av misstag också får superhjältekrafter. Deras dynamik är tyvärr rätt tjatig, likaså deras klumpiga försök att bemästra sina krafter.
Rytmen och tempot känns igen från filmer som "Suicide squad", och då inte bara den höga pulsen, utan också sättet som humorn många gånger understryks av den medvetet abrupta klippningen. Det tippar ibland över i sedvanlig sarkasm och metahumor, som när det kastas runt repliker som "bäst att den leksaken är licensierad, annars flippar jag" (Batman när han får syn på Kryptos Batman-bitleksak). Som uppfriskande motpol står Kryptos icke-sarkastiska karaktär.
Det som känns påhittigt och genomarbetat i första halvan mattas av mot slutet då fightscenerna i vanlig ordning blir på tok för storskaliga och utdragna för att man ska orka bry sig. Det är dessutom slappt att inte översätta åtminstone de nya karaktärernas superhjältenamn till svenska. Och när slutade Superman heta Stålmannen på svenska? Nåväl, är det världsherravälde som är DC Comics mål är svenskan snart ett minne blott.
コメント