Publicerad i Upsala Nya Tidning 17/9 2021
Villeneuves tolkning av ”Dune” är en suggestiv och ambitiös science fiction som tyngs av musiken men lyfts av det tålmodiga världsbygget
Denis Villeneuve har de senaste åren skapat ett rykte om sig som en förvaltare och förnyare av science fiction-genren, vilket (tillsammans med pandemin) förklarar förhandshypen av ”Dune”, som tillsammans med den lika försenade Bond-filmen är årets mest emotsedda blockbuster. Filmen är baserad på Frank Herberts roman från 1965 och handlar om hertigfamiljen Atreides, främst sonen Paul (Timothée Chalamet), som beordras ta kontroll över ökenplaneten Arrakis. På Arrakis finns den värdefulla drogen ”kryddan” som förlänger livet, utvidgar medvetandet och möjliggör rymdresor, och som de tidigare härskarna i familjen Harkonnen har gjort sig förmögna på utan att låta lokalbefolkningen få någon del av kakan.
Med ”Dune” bevisar Villeneuve att han är en filmskapare med integritet. Trots sin enorma budget och PR-apparat så ägnar sig inte filmen åt publikfrieri. Till skillnad från ”Arrival” med sitt enkla koncept, eller ”Blade Runner 2049” som spann vidare på den klassiska föregångaren, är ”Dune” mer hardcore science fiction som inte lär falla alla i smaken. Den uppehåller sig mycket vid sand; paletten är grå, gul och beige, och sand i olika sammansättningar och texturer utgör nästan hela filmens produktionsdesign. Bilderna är många gånger svindlande, men blir aldrig ytliga. De tjänar ett större syfte, nämligen att långsamt och troget etablera sin värld. Detta tempo är möjligt för att ”Dune” bara tar sig an första halvan av romanen – en uppföljare planeras.
Däremot vacklar filmen lite i puls, vilket har att göra med Hans Zimmers ljudmatta. Det är inte utan att hans bombastiska musik stundtals är effektfull, men det uppstår ibland en diskrepans mellan ljud och bild. Medan estetiken är tämligen dämpad tycks musiken vilja förstora berättandet, vilket får motsatt effekt: den kväver bilden, och när man som tittare inte har byggt upp det känslomässiga engagemang som musiken kräver kan den upplevas som kompensatorisk. Ändå är ”Dune” på det hela taget en imponerande produktion, engagerande som berättelse om imperialism och råvaruexploatering, och berikad med många minnesvärda rollprestationer. Belöningen är inte alltid omedelbar – men med sitt gedigna och suggestiva världsbygge fastnar den som sand på huden.