Imorgon hela världen

Publicerad i Upsala Nya Tidning 12/8 2021

Julia von Heinz film om juriststudenten Luisa och hennes antifascistiska engagemang närmar sig ett högaktuellt ämne på ett skickligt sätt

Hur ska man förhålla sig till högerextremismens framfart? Vilka metoder är mest effektiva för att förhindra den, och vilka metoder kan rättfärdigas? ”Imorgon hela världen” levererar inte några färdigpaketerade svar. Men den närmar sig det komplexa ämnet på ett initierat och nyanserat sätt. Vi får bekanta oss med juriststudenten Luisa, som vänder sin politiska frustration till handling. Genom kompisen Batte får hon in foten i ett antifascistiskt kollektiv och börjar ta del av deras aktivitet som inbegriper att demonstrera och störa torgmöten. Men kollektivet består av en spretig grupp unga människor, och somliga – som den attraktive Alfa – är inte främmande för våldsam konfrontation. Luisa rycks med i hans upptåg där insatsen successivt ökar.

”Imorgon hela världen” är ett helgjutet drama som skickligt balanserar mellan det rafflande och det vardagliga. Trots att Luisas intresse för Alfa är en bidragande faktor till hennes radikalisering blir hon aldrig passiv – hennes skarpa blick signalerar tydligt att hon har agens filmen igenom. En möjlig invändning däremot är att hennes ingång i rörelsen och bakgrund är något diffusa, även om vi förstår att hon kommer från ett borgligt hem. Som tur är har Mala Emde en elektrisk närvaro som väger upp för detta.

Det är till filmens fördel att den politiska kontexten inte ligger i fokus – en viss typ av klippning och berättande hade nämligen kunnat användas på ett mer manipulativt sätt. Vi påminns om den, men till stor del får Luisa och Alfas handlingar stå för sig själva. På så vis blottar filmen såväl en solidaritet som ett självförverkligande hos gruppens medlemmar. Ett exempel: en servitör med invandrarbakgrund misshandlas i samband med ett nazistiskt torgmöte, men snarare än att hjälpa mannen skyndar Alfa och de andra i väg till en parkeringsplats för att skära sönder nazisternas bildäck. När de sedan återvänder till kollektivet blir de utskällda av kompisen Batte som menar att det är någon annan än de själva som kommer drabbas av nazisternas tilltagande vrede. Det är relevant kritik som belyser frågan om motiv och verkningsgrad, och som visar prov på von Heinz transparenta berättande. Hon lyfter brännande politiska frågor som saknar enkla svar, men som fortsätter cirkulera efter filmens slut.

The Suicide Squad

Publicerad i Upsala Nya Tidning den 6/8 2021

I händerna på James Gunn blir ”The Suicide Squad” en film med karaktär, fräckhet och puls – allt den förra saknade.

Det börjar med en symbolisk slakt, som för att säga: glöm allt ni vet om 2016 års superflopp ”Suicide Squad”, nu börjar vi om. Och nog har man lyckats. Filmens titel anspelar på den brokiga skaran skurkar – Harley Quinn, Bloodsport, Peacemaker, Polka Dot Man, Ratcatcher och King Shark – som går med i den hemliga insatsstyrkan Task Force X i utbyte mot lindrigare fängelsestraff. I det här fallet ska gruppen undanröja bevisen på den mystiska Starfish-operationen som bedrivs på den lilla önationen Corto Maltese. På ytan är det en berättelse som problematiserar USAs roll som världspolis, men det finns samtidigt en stark underliggande patriotism som inte låter sig döljas. Till exempel förpassas de spansktalande öborna främst till kroppar som dödas i en amerikansk skjutfest.

Vad som ändå gör ”The Suicide Squad” till en så lyckad film är delvis det självsäkra och underhållande berättandet, delvis att Gunn ofta väljer det knasiga framför det sentimentala. Flera av skurkarnas ”krafter” är föga imponerande, som Ratcatcher som kan styra – ja, råttor. Den minst lyckade av dessa knasiga skurkar är Polka Dot Man, den av gruppmedlemmarna som får minst utrymme, en mjuk man med mammakomplex som ställs i kontrast till de övriga ultramaskulina. Det är synd i film som i övrigt lyckas med det som den förra filmen misslyckades med: att ge de extrema personligheterna karaktär.

The United States vs. Billie Holiday

Publicerad i Upsala Nya Tidning den 18/6 2021

Lee Daniels tycks mer intresserad av att plocka billiga politiska poäng än av att ge tittaren en känsla för vem Billie Holiday faktiskt var.

1939 sjöng den legendariska jazzsångerskan Billie Holiday ”Strange fruit” för första gången, en poetisk och provokativ låt om lynchningar. Som en offentlig svart kvinna under en period i USA:s historia då lynchningar fortfarande var vanligt förekommande höll FBI henne under nära uppsyn. Måna om att stävja den upprorsstämning de menade att låten hade potential att piska upp försökte de gång på gång tysta stjärnan genom att fälla henne för narkotikabrott. En av dessa agenter var den svarte agenten Jimmy Fletcher som senare blev förälskad i Holiday.

Många spännande ämnen är i omlopp i ”The United States vs. Billie Holiday”: den svarta FBI-agentens självutplånande roll, kriget mot drogerna och massfängslandet av svarta amerikaner, det uppseendeväckande fallet med Holiday och häxjakten på henne. Filmen handlar också om hur en svart kvinna, som under denna period är exkluderad från de flesta offentliga sammanhang, kan finna en trång och mycket villkorad väg till den breda massan genom musikindustrin (vilket har sina historiska förklaringar). Att skildra Holidays musikaliska karriär genom att göra ”Strange fruit” till röd tråd är ett effektfullt berättargrepp – åtminstone på pappret.

Tyvärr förvaltas inget av dessa spår särskilt väl och Lee Daniels biografiska drama är bristfälligt på många plan. Den lajvar storbudgetfilm men är anmärkningsvärt amatörmässig – klumpigt klippt, överbelastad med sentimental musik och kryddad med outvecklade karaktärer. Inte ens Holidays sångnummer engagerar. Framför allt är filmen väldigt rörig. Alla ovan nämnda teman snuddas vid som hastigast och som tittare har man svårt att staka ut filmens riktning. Samtidigt är den enkelspårig i sin schematiska uppdelning av den knarkande sångerskan å ena sidan, å andra sidan FBI-agenten som myndigt konstaterar att ”jazz music is the devil’s work”. Nyans och trovärdighet har offrats, istället åker filmen snålskjuts på ämnets aktualitet. Att fläta samman en berättelse om Billie Holiday med politisk historia är förstås inte fel i sig – det motsatta hade snarare varit omöjligt – men här görs det på bekostnad av Billie Holiday själv, som i Daniels regi tycks sakna agens. Hon förvägras, ironiskt nog, sin egen berättelse.