Gravity

Filmskapare har länge förstått att det finns något existentiellt över rymden. I filmer som Gravity (2013) och 2001: a Space Odyssey (1968) ställs oändlighet mot mänsklig dödlighet. Kontrasten leder in på de yttersta frågorna. Vilka är vi? Varifrån kommer vi? Vad är själva livets förutsättningar?

Båda filmerna innehåller en intressant motsättning: människans litenhet, å ena sidan, och hennes storhet, å andra sidan. Visst är människan mer eller mindre chanslös när en storm av rymdskräp blåser förbi och förstör det mesta vad rymdskepp heter på vägen, men hennes vilja att överleva förstärks också av den människofientliga miljön.

Slutscenen i 2001 är en bild av ett foster som läggs intill en vacker jordskära. Ur detta kan man utläsa (minst) två saker. För det första att liv kopplas till jorden, att jorden är det mänskliga livets vagga, och för det andra att fostret är lika stort som jorden, vilket pekar mot livets storhet: varje liv är en värld. I Gravity finns en direkt referens till denna scen, nämligen när Bullocks karaktär Ryan Stone lyckas ta sig in på en rymdbas, klär av sig sin rymddräkt och utmattad börjar sväva runt i fosterställning. En luftslang ser ut som hennes navelsträng.

Även i den helt jordbundna filmen 127 Hours (2010) kan man utläsa denna motsättning mellan individens storhet och begränsning. Den urbana, äventyrslystne huvudpersonen fastnar med sin arm under ett stenblock och kommer inte loss. Han är van att kunna bemästra naturen, att med sin mountainbike kunna ta sig fram i de mest svåråtkomna miljöer och att bara resa sig upp när han ramlat omkull. Till slut sätter naturen stopp för det. I Gravity är Stone expert på sitt område och handlar med en otrolig precision även i de mest kritiska stunder, men även hon är (nästan) fullkomligt maktlös när rymdens krafter frigörs. Alla tre ovan nämnda filmer mynnar ut i en ödmjukhet gentemot det mänskliga livets villkor.

Med människans storhet menar jag just detta: hennes paradoxala vilja att överleva. Jag menar inte: hennes överlägsenhet. Människan kan inte vinna över naturen. Än mindre mot rymden.

När Stone äntligen (obs spoiler) lyckas tas sig ner på jorden är det vatten som möter henne och som nästan blir hennes död. En fin balans mellan det som räddar och förgör. Hon simmar i land och känner sanden, jorden, mellan sina fingrar och andas in liv. Sedan samlar hon alla sina krafter för att kunna resa sig upp på sina svaga ben och tar sina första steg. Pånyttfödd.

Tom at the Farm

Publicerades i Ergo 2014

Hela hipstervärldens drömpojke Xavier Dolan är tillbaka med sin fjärde långfilm, den psykologiska thrillern Tom à la Ferme (Tom at the Farm). Berättelsen i korthet: Tom åker till den gård som tillhör hans döda pojkväns familj, i samband med dennes begravning. Väl på plats upptäcker han att mamman inte känner till sin son Guillaumes sexuella läggning utan svär över att den påhittade flickvännen Sarah inte dyker upp – en lögn som Guillaumes bror Francis är skyldig till och som han minsann tänker upprätthålla.

Francis håller Tom i ett järngrepp och trots (eller tack vare?) hans ilskna homofobi uppstår en homoerotisk och sadomasochistisk spänning mellan dem. Vi ser också något som liknar Stockholmssyndromet när Tom börjar acceptera och underkasta sig Francis psykologiska påtryckningar. Det är en otäck skildring av maktutövande.

Det finns vissa likheter med Polanskis The Tenant – i båda filmerna blir huvudkaraktären mer eller mindre besatt av någon som gått bort och glider långsamt in i den personens forna liv. Tom lämnar inte gården direkt efter begravningen utan stannar trots den högst fientliga stämningen. Han sover i Guillaumes säng och dras in vardagssysslorna: mjölka korna, städa ladugården, förlösa kalvar. Det blir som ett försök att hålla fast vid det förflutna, en ovilja eller oförmåga att ta farväl av pojkvännen.

Toms agerande är inte alla gånger förutsägbart vilket ger filmen ett krypande obehag. Vad som driver brodern eller vad som ligger i det förflutna lämnas också relativt osagt. Men denna oförutsägbarhet är också filmens svaghet, det finns en viss godtycklighet över händelseförloppet. Slutscenen är jättehäftig men kapas väldigt tvärt.

Tom à la ferme är långt ifrån lika explosiv som Laurence Anyways – färgskalan är dov och musiken diskret nu när han har övergått till thrillergenren. Dolan är bildkonstnär och hans sinne för komposition är påtagligt. Landskapet speglar på många sätt Toms inre landskap, det präglas av en känsla av övergivenhet, ensamhet, död. Överlag tycker jag Dolan bemästrar thrillergenren, med undantag för några tillfällen när han blivit lite övertydlig och klämmer till med repliker som: ”Vi kan ta en tur genom majsfältet. Något du kommer minnas länge… Vi är ju i oktober och majsen är rakbladsvass nu.”

Maktspelet och personförväxlingarna är filmens styrka. I en av de starkaste scenerna tvingar Francis Tom att hitta på ett samtal med flickvännen Sarah för modern. Tom improviserar. ”Hon sa: i dag är det som om en del av mig har dött. Jag hittar inte orden för att beskriva tomrummet jag måste fylla. Du är obetydlig. Du är ingenting. Du är totalt värdelös, för du var inte kapabel att förhindra hans död .” Tom som person synliggörs således genom andra karaktärer: genom Sarah, genom Francis och genom Guillaume. Det krävs finkänslighet och talang för att skildra den typen av sociala samspel. Dolan har vad som krävs, och lite därtill.

Dawn of the Planet of the Apes

Vi befinner oss tio år in i framtiden och parallellt med att stora delar av mänskligheten dött av simian-viruset som utvecklades i förra filmen (som ett försök att bota Alzheimer) så har världens apor börjat utveckla hyperintelligens. Dålig timing för mänskligheten. De få som utvecklat immunitet mot viruset lever gömda i ruinerna av San Fransisco medan aporna håller till i de dimmiga skogarna. När filmen börjar lever de två grupperna åtskilt och i någon form av harmoni – tills det att en dumdristig människa beträder apornas revir och skjuter en av dem.

Konflikten i filmen utspelas inte enbart människor och apor emellan utan i första hand inom grupperna, vilket skapar en ganska intressant dynamik filmen igenom. De mer moderata krafterna kämpar mot de krigiska inom både ap- och människogruppen. Apledaren Caesar som uppfostrades så kärleksfullt av James Franco i förra filmen har utvecklat en (om än misstänksam) kärlek till mänskligheten och försöker bibehålla fred mellan de två arterna. På samma sätt försöker ingenjören Malcolm skapa broar mellan apor och människor men hindras av sina alltför vapenivriga vänner. Filmen blir en dyster påminnelse om att de försonande krafterna nästan alltid finns i skuggorna men förlorar samma stund som den andre tar till vapen.

Samtidigt hade civilisationskritiken kunnat utvecklas. Sättet på vilket Caesar tar på sig skulden för hela den våldsamma situationen mot slutet av filmen är nästan osmakligt. Trots att man som tittare hoppas på försoning råder det inget tvivel om vilken grupp som är skyldig till kriget. På typiskt Hollywood-manér vill man alltså inte stöta sig med någon alltför hårt utan avpolariserar hellre konflikten. Vad som hade kunnat bli en riktigt drabbande civilisationskritik kommer bara halvvägs.

Att konflikten sker lika mycket inom grupperna som mellan dem visar på ett av filmens centrala teman: likheten mellan apor och människor. Detta bekräftas i öppnings- och avslutningsbilderna som är närbilder på Caesars ögon; förrädiska närbilder som inte egentligen avslöjar om vi ser människa eller apa. Dessa in- och utzoomningar på Caesars ansikte visar för övrigt att krutet har lagts på animationerna – apornas ansikten är så pass uttrycksfulla att det nästan är svårt att tro att det inte är riktiga apor. Samma krut har tyvärr inte lagts på dialogen, som lämnar mycket att önska, eller könsrollerna för den delen. Jag undrar uppriktigt – kan någon se persongalleriet utan att sucka? Malcoms fru är vårdande och mild, hon påminner sin man om att äta, ber honom vara försiktig och säger att han är modig. Malcolm suckar innan han ger sig iväg för att vara hjälte.

En del scener mot slutet liknar mest en enda vapenfest och hade kunnat styrkas, men jag hade samtidigt förväntat mig fler intetsägande actionscener och blir positivt överraskad. I en av de bästa scenerna blickar Caesar och Malcolm ut över San Francisco-bukten och gläds åt den elektricitet de tillsammans lyckats frambringa – innan Caesars konkurrent Koba klättrar upp för en klippkant och skjuter Caesar. En dramatisk vändning som berättar att kriget har börjat. Och vi vet alla hur det kommer sluta, så för Malcolm är filmen en enda lång uppförsbacke. Det blir effektfullt och ger filmen en melankolisk inramning.