Take Shelter

Curtis är en sammanbiten man som muttrar att han är ”fine” i nästan alla lägen. Men han är – skräll – inte helt ”fine”. Under nätterna plågas han av fruktansvärda mardrömmar. De börjar alltid med en storm, och slutar med att någon ger sig på honom eller hans döva dotter Hannah. Ibland är det främlingar som attackerar, ibland närstående. Drömmarna sitter kvar i honom på dagarna och han får vanföreställningar, och skräcken för den stora stormen bryter ner honom så till den grad att han bestämmer sig för att bygga ett stormskydd bakom huset för lånade pengar.

Titeln och temat kan läsas som en anspelning på apokalypstematik i amerikansk film. Det har producerats mängder av filmer om naturkatastrofer, bara under 2000-talet har vi kunnat se The Day After Tomorrow, 2012 och San Andreas, för att nämna några. Take Shelter (2011) psykologiserar den klassiska katastroffilmen. Istället för att lägga krutet på maxade stormscener tar den fasta på det katastroffilmen i gemen ger uttryck för: en rädsla för omvälvande förändring, inte minst hos den vita mannen som i ett snävt mansideal förväntas visa sin duglighet genom att agera räddaren i nöden. Take Shelter är en film om mycket – om amerikansk arbetarklass, om den ekonomiska krisen – men i första hand en film om en mansroll i kris och en krisande man.

Ruben Östlunds film Turist (2014) behandlar ett liknande tema. En svensk familj befinner sig på skidsemester i alperna när en lavin brakar ner från en närliggande bergstopp – och pappa Tomas flyr för sitt liv och lämnar familjen bakom sig. Curtis i Take Shelter hallucinerar istället fram ett scenario där han kan träda in och rädda sin familj. Båda är exempel på den postmoderna mannen som inte, i kontrast till valfri katastroffilm, är förmögen att agera hjälte.

I en scen i Take Shelter ger Curtis sin äldre bror Kyle en stel kram och säger: ”Take care of yourself”, och Kyle svarar: ”Take care of your family”. Familjens välmående blir lika med Curtis välmående och det finns inget utrymme för psykisk ohälsa. Curtis berättar i en annan scen för sin fru Samantha att han gör allt i sin makt för att inte lämna familjen – som hans mamma gjorde då hon blev inlagd för paranoid schizofreni när Curtis var tio år. Hans vilja att skydda och ta hand om sin familj går honom fullkomligt över huvudet och han och familjen stupar nästan på kuppen innan stormskyddet står färdigt.

Under filmens gång misslyckas Curtis allt mer med att leva upp till rollen som familjefar och Samantha får istället kliva in och styra upp familjelivet, ekonomin och sin mans hälsa på samma sätt som mamman i Turist får bära upp sin man när han fullkomligt flippar och skrikgråter ut all sin smärta i en av slutscenerna. I Curtis drömmar är det han och ibland dottern som är hotade, men aldrig Samantha. Däremot utgör hon hotet i en av drömmarna. Det är en nedmontering av stereotypa mansideal som gestaltas: ett rollskifte, eller snarare, en upplösning av rollerna.

Stormarna i filmen utspelar sig på en dramatisk himmel där blixtarna breder ut sig som blodådror över himlen, men lika mycket i Curtis ansikte. Och nästan alltid i hans huvud. Med effektiv klippning tvingas vi in i Curtis psyke och skiljelinjen mellan dröm och verklighet blir inte alltid solklar. En ”verklig” storm kommer dock tillslut. Likt Filifjonkan i Sent i november blir Curtis lugn, ja, så bekväm att han inte förmår släppa ut familjen när stormen väl är över. Så länge stormen pågår, och så länge familjen stannar i stormskyddet, så förkroppligas den gode familjefadern i honom. Stormskyddet blir den mycket begränsade yta där han kan vara hjälte. När han kommer ut i solskenet framstår han istället som en galning.

Slutscenen är uppbyggd mer som en scen i en mainstream-katastroffilm. Familjen har kommit iväg på semester och far och dotter bygger sandslott när dottern tittar mot horisonten och tecknar ”storm”. Och så kommer den, superstormen, den han har drömt om. Han samlar familjen, Samantha okejar – och så tar filmen slut. Jag förstår detta som en dröm av något slag, som en upprättelse för Curtis. Säcken knyts prydligt ihop: stormen som han aldrig fick chans att skydda dem från har äntligen kommit och han är inte ensam i sin upplevelse av den. Regissören Jeff Nichols har förstått att det ibland är mer intressant att skildra en person för vad den inte är. Det blir en mäktig slutscen i en drabbande film.

Boardwalk Empire: Chalky White

Jag har precis avslutat andra säsongen av Boardwalk Empire och fastnade för karaktären Albert ”Chalky” White. Det Amerika som Myrdal skriver om i An American Dilemma (som jag precis skrivit min kandidatuppsats om, därav min besatthet vid detta ämne) är 30-tal, och Boardwalk Empire utspelar sig på 20-talet, men mycket av det som skildras i Boardwalk Empire kan läsas med Myrdalska glasögon. Man kan faktiskt lära sig en hel del om rasrelationerna i USA genom skildringen av Chalky.

Chalky företräder afroamerikanerna på (den svarta) alkoholmarknaden i Atlantic City. Hans pappa var möbeltillverkare och hängdes av några missunnsamma vita personer när Chalky var ung. I den här scenen har han hamnat i fängelse och blir osams med en gangsterledare från Baltimore.

Samhället var ordnat på så sätt att svarta och vita hölls åtskilda. Detta var speciellt hårt reglerat i södern med Jim Crow-lagarna, men även i nordstaterna beblandades svarta och vita sällan. I serien märks detta tydligt: till de få scenerna där svarta och vita egentligen möts hör de där Chalky (med sällskap) förhandlar med de vita alkohollangarna. En konsekvens av åtskillnaden var att det uppstod en separat svart marknad för i princip allt, och som följd uppstod ett klassamhälle inom den svarta gruppen. Självklart var den genomsnittliga levnandsstandarden lägre än hos de vita, men något som få känner till, och som skildras i Boardwalk Empire, är att det fanns en svart överklass.

Chalky är ett bra exempel på en överklassafroamerikan. Han är alltid välklädd, för sig väl, bor flott och har en fru och barn med ljusare hud än han själv (jag återkommer till detta). I en scen besöker huvudpersonen Nucky och hans bror Eli familjen Whites hem och den välartade sonen spelar ett klassiskt pianostycke medan de väntar på Chalky. Nucky och Eli är märkbart förvånade. Myrdal förklarar det som att den svarta överklassen var som besatt av att föra sig väl för att markera sin status. I scenen ser vi tydligt den sociala hierarki som finns bland fångarna. Chalky läser David Copperfield i sin välskräddade kostym (klassmarkör: han kan läsa, och han läser klassisk, vit, brittisk litteratur) när Baltimoremannen blir provocerad av Chalkys snobbighet och gör ett försök att slå till honom. Det visar sig då att alla män är Chalkys. Alla afroamerikaner i Atlantic City är beroende av Chalky för alkoholen, och Chalky behöver i sin tur inte lyfta ett finger för att försvara sig själv. Det värsta som händer är att han får en blodfläck på sin bok (som en av männen plockar upp åt honom). Bara i den gesten kan hela den sociala situationen utläsas.

Den svarta gruppen är alltså inte alls lika enad som man kan tro. I viss mån stämmer det att man kände gemenskap inom gruppen på grund av det vita förtrycket, och ännu mer så när medborgarrättsrörelsen satte igång, men det fanns tydliga splittringar även inom den svarta gruppen. Medfångarna som misshandlar Baltimoremannen talar till Chalky med nedböjt huvud, och Chalky tilltalar dem bara när han behöver dem. I en annan scen ställs Chalky till svars för dödsfall i samband med alkoholhandeln och man menar att det är orättvist att Chalky låter andra riskera sina liv för honom; det finns en märkbar bitterhet i under- och medelklassen.

Den svarta överklassen sitter som i en rävsax. Å ena sidan känner de stort förakt mot de vita som förtrycker dem och därmed gemenskap med resterande gruppen svarta, å andra sidan är de på ett omvänt sätt beroende av det vita förtrycket för sina monopol på den svarta marknaden och därmed sin ekonomiska situation. De markerar sin höga status genom att ta avstånd från svart medel- och underklass och blir, som jag nämnde ovan, nästan besatta av att föra sig väl. De är en väldigt isolerad grupp, en som varken identifierar sig med de vita eller den stora gruppen svarta.

Chalky är ett klockrent exempel på en överklassafroamerikan som slåss med sin dubbla identitet. I en annan scen (se nedan) blir detta tydligt. Vid en middag när dottern för första gången tar hem sin pojkvän får Chalky ett utbrott över att det serveras anka (= snobbig mat) och inte ”Hoppin’ John” (en maträtt med ris och bönor) till middag, som han hade efterfrågat. ”Hoppin’ John” ansågs vara stereotyp svart, fattig mat och pojkvännen skrattar till när Chalky nämner det. Detta gör Chalky ännu mer provocerad. När frun ursäktar Chalkys ”country ways” utbrister Chalky att ”it’s clear to see who the field nigger* is”. En anledning till Chalkys inre identitetskonflikt har säkerligen (delvis) att göra med hans mörka hudfärg. Det må låta främmande men följer precis samma "logik" som vanligt rashierarkiskt tänkande: ju mörkare hud, ju lägre står du i hierarkin. Det som kanske chockade mig mest när jag läste Myrdal var när han redogjorde för det avancerade och utbredda system av rastänk som fanns långt in på 30- och 40-talet. Den centrala idén var att vita var överlägsna svarta, som bekant, men även liberaler som ifrågasatte den hierarkiska tanken menade att svarta och vita var olika och behövde hållas åtskilda: att få barn mellan ”rasgränserna” var väldigt tabubelagt. Om man ”inom sin ras” fick barn med en person med ljusare hud rörde man sig uppåt i hierarkin. Detta är vad Chalky gjorde. När Chalky fått sitt utbrott på middagen går han in i verkstaden och börjar tälja på en möbel, som för att hedra sitt ursprung. Han är i grund och botten en djupt ensam människa som har hamnat i kläm i ett hårt ras- och klasshierarkiskt samhälle. Inte ens i sin egen familj känner han sig hemma. *Field nigger = begreppet syftar i grunden på svarta slavar som arbetade på bomulls- och sockerrörsfälten. ”Nigger” ansågs vara väldigt nedsättande bland svarta.

The Wolf of Wall Street

Publicerades i Ergo 2014

Jag och min kompis gick och såg the Wolf of Wall Street på premiärdagen och frågade oss själva filmen igenom: Vad är syftet? Övriga publiken tycktes inte undra det. Varför kunde jag inte luta mig tillbaka och låta mig slukas Scorseses senaste film? Jag har själv undrat. Detta är vad jag kommit fram till.

Jag njöt inte av filmen. Är detta ett problem? Många av mina favoritfilmer är jobbiga att se, men jag njuter av dem för att de är bra. The Wolf of Wall Street äcklar mig. Jordan Belfort är dekadensen personifierad: han strör pengar kring sig, knarkar, kör sönder bilar, köper yachter och mansions och ligger med otaliga Wall Street-horor. Knappt en scen går utan att han snortar kokain från en prostituerads rumpa eller torrjuckar mot en flygvärdinna. Må så vara. Jag litar på att det var så det gick till.

Jag blir inte provocerad av att nakna kvinnokroppar är lika frekvent förekommande som ordet ”fuck”; jag blir provocerad av att Scorseses enda syfte tycks vara att provocera. För vad skulle det annars vara – att ge tittaren en inblick i Wall Street och en fördjupad förklaring till vad som drev dessa personer? Nej. Är det ett försök att porträttera Jordan Belfort? Inte heller det. Belfort är inte bara odräglig utan obegriplig som person. Vilka känslor döljer sig under den oljiga backslicken? Nabokov gav mig förståelse för pedofilen i Lolita, men Scorsese lyckas inte blåsa liv i Belfort; det är helt enkelt inte ett seriöst porträtt.

Många recensenter tar fasta på provokationen, men vänder det i de flesta fall till filmens fördel. Ett exempel är Expressens recensent Maria Brander: ”Dollarsedlarna yr som snö, kokainet pudrar världen vit. Tre timmar biotid flyger i väg. Jag tar ett djup andetag och njuter av provokationen.” (Expressen, 10/1 2014) Jag kan inte hålla med: på samma sätt som en film inte per automatik blir dålig för att den inte underhåller blir den inte per automatik bra för att den provocerar.

Det sägs att den är en satir och/eller svart komedi. Men det inte kan bli satir när manuset ligger så nära Jordan Belforts självbiografi att den riktiga Belfort var med och coachade Leonardo di Caprio under inspelningen.

Det är här det bränner till. Det framgår nämligen i filmen vilken skicklig säljare Belfort är. Filmen om hans liv blir den ultimata produkten som både han och Scorsese vet kommer sälja som smör. Den kommer att äckla åskådarna, men den kommer också att få många att drömma om ett liv i överflöd. Belfort har indirekt lyckats skapa en filmprodukt som har producerats, regisserats, skrivits och till stor del skådespelats av män, där kvinnor blivit inkvoterade på grund av sina kvinnliga kroppsdelar för att spela sexobjekt. De värderingar som Scorsese skildrar återskapas alltså i själva produktionen, och sedan ännu gång när filmen visas. Det är inte satir. Det är en klapp på axeln för Belfort och den patriarkala finanskapitalismen.