Boardwalk Empire: Chalky White



Jag har precis avslutat andra säsongen av Boardwalk Empire och fastnade för karaktären Albert ”Chalky” White. Det Amerika som Myrdal skriver om i An American Dilemma (som jag precis skrivit min kandidatuppsats om, därav min besatthet vid detta ämne) är 30-tal, och Boardwalk Empire utspelar sig på 20-talet, men mycket av det som skildras i Boardwalk Empire kan läsas med Myrdalska glasögon. Man kan faktiskt lära sig en hel del om rasrelationerna i USA genom skildringen av Chalky.

Chalky företräder afroamerikanerna på (den svarta) alkoholmarknaden i Atlantic City. Hans pappa var möbeltillverkare och hängdes av några missunnsamma vita personer när Chalky var ung. I den här scenen har han hamnat i fängelse och blir osams med en gangsterledare från Baltimore.


Samhället var ordnat på så sätt att svarta och vita hölls åtskilda. Detta var speciellt hårt reglerat i södern med Jim Crow-lagarna, men även i nordstaterna beblandades svarta och vita sällan. I serien märks detta tydligt: till de få scenerna där svarta och vita egentligen möts hör de där Chalky (med sällskap) förhandlar med de vita alkohollangarna. En konsekvens av åtskillnaden var att det uppstod en separat svart marknad för i princip allt, och som följd uppstod ett klassamhälle inom den svarta gruppen. Självklart var den genomsnittliga levnandsstandarden lägre än hos de vita, men något som få känner till, och som skildras i Boardwalk Empire, är att det fanns en svart överklass.

Chalky är ett bra exempel på en överklassafroamerikan. Han är alltid välklädd, för sig väl, bor flott och har en fru och barn med ljusare hud än han själv (jag återkommer till detta). I en scen besöker huvudpersonen Nucky och hans bror Eli familjen Whites hem och den välartade sonen spelar ett klassiskt pianostycke medan de väntar på Chalky. Nucky och Eli är märkbart förvånade. Myrdal förklarar det som att den svarta överklassen var som besatt av att föra sig väl för att markera sin status. I scenen ser vi tydligt den sociala hierarki som finns bland fångarna. Chalky läser David Copperfield i sin välskräddade kostym (klassmarkör: han kan läsa, och han läser klassisk, vit, brittisk litteratur) när Baltimoremannen blir provocerad av Chalkys snobbighet och gör ett försök att slå till honom. Det visar sig då att alla män är Chalkys. Alla afroamerikaner i Atlantic City är beroende av Chalky för alkoholen, och Chalky behöver i sin tur inte lyfta ett finger för att försvara sig själv. Det värsta som händer är att han får en blodfläck på sin bok (som en av männen plockar upp åt honom). Bara i den gesten kan hela den sociala situationen utläsas.

Den svarta gruppen är alltså inte alls lika enad som man kan tro. I viss mån stämmer det att man kände gemenskap inom gruppen på grund av det vita förtrycket, och ännu mer så när medborgarrättsrörelsen satte igång, men det fanns tydliga splittringar även inom den svarta gruppen. Medfångarna som misshandlar Baltimoremannen talar till Chalky med nedböjt huvud, och Chalky tilltalar dem bara när han behöver dem. I en annan scen ställs Chalky till svars för dödsfall i samband med alkoholhandeln och man menar att det är orättvist att Chalky låter andra riskera sina liv för honom; det finns en märkbar bitterhet i under- och medelklassen.

Den svarta överklassen sitter som i en rävsax. Å ena sidan känner de stort förakt mot de vita som förtrycker dem och därmed gemenskap med resterande gruppen svarta, å andra sidan är de på ett omvänt sätt beroende av det vita förtrycket för sina monopol på den svarta marknaden och därmed sin ekonomiska situation. De markerar sin höga status genom att ta avstånd från svart medel- och underklass och blir, som jag nämnde ovan, nästan besatta av att föra sig väl. De är en väldigt isolerad grupp, en som varken identifierar sig med de vita eller den stora gruppen svarta.

Chalky är ett klockrent exempel på en överklassafroamerikan som slåss med sin dubbla identitet. I en annan scen (se nedan) blir detta tydligt. Vid en middag när dottern för första gången tar hem sin pojkvän får Chalky ett utbrott över att det serveras anka (= snobbig mat) och inte ”Hoppin’ John” (en maträtt med ris och bönor) till middag, som han hade efterfrågat. ”Hoppin’ John” ansågs vara stereotyp svart, fattig mat och pojkvännen skrattar till när Chalky nämner det. Detta gör Chalky ännu mer provocerad. När frun ursäktar Chalkys ”country ways” utbrister Chalky att ”it’s clear to see who the field nigger* is”. En anledning till Chalkys inre identitetskonflikt har säkerligen (delvis) att göra med hans mörka hudfärg. Det må låta främmande men följer precis samma "logik" som vanligt rashierarkiskt tänkande: ju mörkare hud, ju lägre står du i hierarkin. Det som kanske chockade mig mest när jag läste Myrdal var när han redogjorde för det avancerade och utbredda system av rastänk som fanns långt in på 30- och 40-talet. Den centrala idén var att vita var överlägsna svarta, som bekant, men även liberaler som ifrågasatte den hierarkiska tanken menade att svarta och vita var olika och behövde hållas åtskilda: att få barn mellan ”rasgränserna” var väldigt tabubelagt. Om man ”inom sin ras” fick barn med en person med ljusare hud rörde man sig uppåt i hierarkin. Detta är vad Chalky gjorde. När Chalky fått sitt utbrott på middagen går han in i verkstaden och börjar tälja på en möbel, som för att hedra sitt ursprung. Han är i grund och botten en djupt ensam människa som har hamnat i kläm i ett hårt ras- och klasshierarkiskt samhälle. Inte ens i sin egen familj känner han sig hemma. *Field nigger = begreppet syftar i grunden på svarta slavar som arbetade på bomulls- och sockerrörsfälten. ”Nigger” ansågs vara väldigt nedsättande bland svarta.