10 Cloverfield Lane

När Michelle (Mary Elizabeth Winstead) vaknar upp är hon fastkedjad till ett rör och får dropp i armen. Snart kommer Howard (John Goodman) in och förklarar att hon var med i en bilolycka och att han förde henne till sin skyddsbunker. Han berättar vidare att en någon form av attack har ägt rum, som har förgiftat luften och tagit död på allt ovan jord. Den underjordiska bunkern är med andra ord det bästa stället hon kan befinna sig på. Snart får hon gå fritt i den, men inte under några omständigheter lämna den; det skulle riskera att döda dem.

Howard är en så kallad preppare, en person som förbereder sig för en apokalyps genom att bygga skyddsförvar och bunkra upp med alla tänkbara förnödenheter. Hans bunker är ett fullt utrustat och inrett hem med ärvda möbler, sällskapsspel och flera års konserver. Förutom Michelle och Howard finns där också den vänliga men något veka Emmett (John Gallagher Jr), en luggsliten yngling som berättar att han bevittnade attacken, och att den såg ut som något från Bibeln. Men Michelle är tveksam till om attacken verkligen har ägt rum, eller om det är en lögn hon blir matad för att inte försöka rymma. 10 Cloverfield Lane är fjolårets mest oväntade thriller. Filmen är ett psykologiskt kammarspel med tre trovärdiga och välspelade karaktärer. Howard är en regerande patriark som (försöker) kontrollera Michelle och Emmett med både fysiska och psykologiska medel. Liksom en klassisk kvinnomisshandlare är han manipulativ och växlar mellan att vara hotfull och mjuk. Hans karaktärs tvetydighet slås an redan i den scenen jag beskrev inledningsvis med kedjan och droppsprutan: å ena sidan är han en kidnappare, å andra sidan en välgörare. Denna ovisshet kring Howards intentioner driver filmen framåt och ger den en nervkittlande oförutsägbarhet.

Dan Trachtenberg visar sig vara en berättare av rang. Med precision och små medel skapar han högklassig dramatik. En scen är särskilt tight. Howard, Michelle och Emmett spelar ett sällskapsspel som går ut på att man ska beskriva ord för varandra. När det är Emmetts tur att beskriva ett ord för Howard pekar han på Michelle och säger ”Michelle är en…”. Howard gissar: flicka, barn? Emmett försöker igen: ”Eftersom hon är äldre är hon en…”. Howard tänker så att det knakar. Precis innan tiden går ut utbrister han: ”prinsessa!”. Ordet var kvinna.

Men Michelle är varken en flicka, ett barn eller en prinsessa - hon är sin egen kvinna, mer handlingskraftig och listig än de flesta. Vi får lära oss att hon flyr från något, ett äktenskap, vilket har gjort att vissa har jämfört filmen med Hitchcocks Psycho (1960) där karaktären Marion Crane flyr efter att ha rånat sin arbetsgivare på en stor summa pengar. Marion är en förhållandevis passiv karaktär vars död tidigt i filmen kan läsas som en konsekvens av hennes skuld. Michelle däremot vägrar låta sig ”straffas”. Från ruta ett är hon beredd att fly. 10 Cloverfield Lane är en film om en kvinna som vägrar underställa sig en patriark. Michelle vill ha sin frihet till varje pris. Drivkraften att bryta sig ut från Howards bunker utan att veta vad som väntar eller inte väntar utanför blir en stark allegori för att bryta upp från ett destruktivt förhållande. Det feministiska budskapet är kompromisslöst: till och med en eventuell alienapokalyps är att föredra.

Sameblod och O.J. Simpson: Made in America

Årets svenska filmsnackis Sameblod förtjänar den uppmärksamhet den har fått. Med säker hand berättar långfilmsdebutanten Amanda Kernell om samiska Elle-Marja och hennes revolt i 1930-talets Sverige. Elle-Marja går i en så kallad nomadskola för samiska barn där svenska är det enda tillåtna språket. Hon är en flitig elev som har en längtan bortåt, och vid ett tillfälle väljs hon ut av lärarinnan att välkomna besökare från Uppsala. Scenen är träffande. Elle-Marja är nervös, förväntansfull – gästerna står ju för den akademiska världen och svenskhet, allt som hon längtar efter, och hoppas nå genom sin målmedvetenhet. Det framgår dock snart för både oss och Elle-Marja att det bara är en ytlig föreställning, att de samiska eleverna är marionetter som ska mätas och fotograferas och användas som underlag för biologerna att bevisa samernas underlägsenhet som ras. Elle-Marjas flit tjänar inget till när hon är samisk.

När hon blir ordentligt varse om det förtryck hon och de andra samerna lever under agerar hon drastiskt. Ett gäng unga män bjuder med henne till en danskväll. Elle-Marja vill gå, men måste först bli en annan: hon snor en klänning från lärarinnan, låtsas att hon heter Kristina och att hon kommer från Småland. Sedan kan hon börja dansa med en av männen. När lillasyster kommer letandes efter storasyster i sin samiska dräkt, ropandes på sydsamiska, väser Elle-Marja: ”jag förstår inte vad du säger, lappjävel”. Scenen speglas i en av filmens första scener, där en gammal Elle-Marja tvingas med av sin son på en begravning i de gamla hemtrakterna och lika envist svarar ”nej, jag förstår inte vad du säger” varje gång någon tilltalar henne på sydsamiska. Detta enträgna avståndstagande, denna iskalla vägran att låta sig definieras utifrån sin grupp.

Samma tema går igen i en annan aktuell film/tv-serie, nämligen den Oscarbelönade dokumentären O.J. Simpson: Made in America (Ezra Edelman). Om än konventionellt berättad är materialet i O.J. imponerande och jag har sällan sett rasfrågor diskuteras på ett så nyanserat och komplext sätt (inte minst i de första två avsnitten). Berättelsen om O.J. börjar som en framgångssaga. På 60-talet blir han USA:s mest berömde amerikanska fotbollsspelare, till synes älskad av alla. Samtidigt pågår brinnande raskrig i USA; medborgarrättsrörelsens ledare Martin Luther King blir skjuten, polisbrutalitet leder till förortsupplopp och många berömda idrottsmän riskerar sin karriär för att ta ställning politiskt. När O.J. får frågan om han kan tänka sig att ansluta sig till gruppen svarta atleter som stödjer medborgarrättsrörelsen svarar han bara ”jag vet inte så mycket om situationen och exakt vad de vill uppnå”. Han säger att han inte är svart: han är O.J.

Och det är exakt detta det vita USA vill ha. Man vill ha någon som är lika färgblind som man själv anser sig vara, man vill ha någon som får folk att må bra, någon som neutraliserar hotet från politiska aktivister. ”Han insåg att hans framgångshistoria berodde på att han behagade vita människor. Jag hade känslan av att han var väldigt medveten om vem han var och vem han måste vara för att lyckas. Därför skapade han rollen som O.J.” berättar en vän i dokumentären. Han tycks medvetet förtränga sin uppväxt i San Fransiscos förorter, och blundar systematiskt för den rasism som andra svarta (och till viss del han själv) utsätts för.

En annan vän berättar om en gång när O.J. satt med ett gäng afroamerikaner, och en vit dam utbrister: ”Look, there’s O.J. with all those niggers”. För O.J. var detta en positiv anekdot – han tar inte fasta på att de han satt med tilltalades som ”niggers”, utan att han tilltalades som O.J. Likheter finns med sättet Elle-Marja tilltalar sin syster – det skällsord hon själv har fått utstå vänder hon till ett instrument för sin egen hävdelse. Båda två anammar med andra ord den rasistiska struktur som de själva är offer för. Man kan bli förbannad på O.J., hans totala egoism och icke-solidaritet, och Elle-Marjas kyla och avståndstagande från sina egna familjemedlemmar.

Samtidigt är poängen förstås denna: en person som inte är utsatt för strukturell rasism eller annat förtryck behöver inte välja mellan självförverkligande och att vara lojal med sitt ursprung. Det enda sättet för Elle-Marja att vidareutbilda sig tycks vara genom att spotta på sitt eget ursprung. Och O.J:s enda sätt att nå den framgång han når är att inte vara solidarisk med andra afroamerikaner. Detta är den strukturella rasismens fula ansikte, det är detta den gör med individen: den institutionaliserar självförakt och gör exkludering från sin egen grupp till den säkra vägen att bli accepterad av majoritetssamhället.

Och det går tills det inte längre går. Den rasistiska strukturen har nämligen inte nedmonterats trots enskilda individers framgång. Tvärtom är den beredd att hoppa på individen igen så fort den trampar utanför mallen. För Elle-Marja blir detta tydligt i en scen där hon nästan känner sig som del av gemenskapen på en fest, tills det kommer fram att hon är från Lappland och tvingas jojka som ett cirkusdjur. Båda filmer (om O.J. kan klassas som film går förstås att diskutera) är drabbande och tighta, och viktiga påminnelser om majoritetssamhällets osynliga privilegier.

Moonlight

Måtte Barry Jenkins förtrollande drama vinna Oscar för bästa film framför Damien Chazelles favorittippade La La Land. Moonlight spelar i en helt annan liga och det var länge sedan en så konstnärligt frisinnad film syntes i Oscarsammanhang. Det var också länge sedan jag grät så mycket på bio.

Moonlight är baserad på pjäsen In Moonlight Black Boys Look Blue och är uppdelad i tre akter som alla är namngivna efter huvudpersonen. Under 16 års tid får vi följa Chiron, en tystlåten, ensam pojke som växer upp med sin crackberoende mamma i Miamis förorter. Den lokala knarkkungen Juan och hans flickvän Teresa tar Chiron under sina vingar och erbjuder honom mat och vänlighet när ingen annan i världen tycks finnas där för honom. Han stämplas som bög av skolans mobbare långt innan han har upptäckt sin egen (köns)identitet och i en scen frågar han Juan och Teresa vad en bög egentligen är, och hur han vet om han är en. Teresa svarar att han vet när han vet. Men det finns ingen tid och plats för Chiron att upptäcka sig själv när det inte finns varmvatten i huset, det postmateriella identitetsbyggandet finns inte på kartan. Istället får han bita ihop, doppa huvudet i isvatten eller ta bubbelbad med diskmedel. Famlandet efter identitet löper som en röd tråd genom filmen och när han i tredje akten försöker ta kontroll över denna genom att pumpa upp kroppen till max och gå runt med fåniga guldtänder, möts han av den kritiska frågan ”Who is you, Chiron?” från barndomsvännen Kevin.

Stranden och havet blir hans fristad. Det är platsen där Juan lär honom att simma, och platsen för ett annat betydelsefullt möte. Vid havet fläktar vinden. Där finns ingen mamma som kräver pengar till knark och inga mobbare som hotar med stryk. "I cry so much sometimes, I feel like I'ma turn to drops” säger Chiron i en av filmens vackraste scener. I havet kan han upplösas, blir ett med sin sorg.

Det är modigt att sätta en så tystlåten karaktär i huvudrollen. I en konventionell film hade Chiron haft några scener där han skrek och gormade eller grät som ett barn för att kontrastera mot den tystlåtna Chiron, men Jenkins låter honom förbli lika introvert filmen igenom. De gånger han öppnar upp sig är det subtilt och med väldigt små medel, både skådespelarmässigt och manusmässigt. Jenkins har förklarat att han främst lade vikt på ögonen när han valde ut de tre olika skådespelarna. Där Boyhood (2014) fokuserade mycket på själva inspelningsprocessen (den spelades in under tolv års tid) för att gestalta ett tidsförlopp och en uppväxt förhåller sig Moonlight mer teatraliskt till det; de tre Chiron-skådespelarna har inte självklara likheter i yttre attribut men har samma genomborrande, uttrycksfulla ögon och sammanbitna ansikte. Vidare berättas filmen nästan helt kronologiskt och vi slipper flashbacks, ramberättelser och andra överanvända narrativa medel. Det stora hoppet i tiden mellan den andra och tredje akten sys skickligt samman med två, tre dödande meningar – filmens sista – som kommer som ett slag i magen. De förklarar vad Chiron har gjort och inte gjort under åren som har passerat och är det enda vi behöver.

Samtidigt som filmen har en tydlig teatralisk prägel är den i allra högsta grad är en cineastisk upplevelse. Moonlight är en fröjd för ögat bland annat för sitt sätt att så mjukt fånga upp de mörka hudtonerna i filmen (vilket hudtonerna uteslutande är), även i mörka miljöer. Historiskt sett har det varit svårt att fånga mörka hudtoner på film på grund av den kemiska sammansättningen i filmrullen – Kodak utgick nämligen från ljusa hudtoner när man skapade sin filmrulle, personifierad i den så kallade Shirley-bilden som användes som referensbild för att reglera färgsammansättningen. Problemet uppmärksammades på 70-talet, deprimerande nog på grund av att möbelförsäljare och chokladförsäljare upptäckte att deras reklambilder inte kunde skilja på mörka och ljusa toner i träet respektive chokladen som de försökte sälja. Som tur är har det hänt en del sedan dess.

Förorten som filmisk miljö är symboltung och riskerar att resultera i filmer som fjolårets mindre lyckade The Land (2016). Och hur mycket jag än älskar (alltså verkligen älskar) The Wire är jag tacksam över att den socialrealistiska stilen inte tar patent på förortsskildringar. Moonlight undgår klyschorna tack vare sin poetiska realism, en idé som Jenkins inte tar lika långt som Beasts of the Southern Wild (2012) med sitt konsekventa barnperspektiv, men som inte är mindre övertygande för det. Hiphop blandas med klassiska stråkar, färgerna blir självlysande i vissa scener och Jenkins leker med ljud, tystnad och osynkroniserad dialog. Allt sammantaget skapar det en impressionistisk helhet, en berättelse där allt inte förklaras, där somliga händelser förstoras och där knarkbossen får förbli en god figur. Och lika befriande som det är att se en afroamerikans uppväxt på film som inte är en generaliserbar berättelse om livet i förorten utan är en berättelse om specifikt Chiron, så är det ur representationssynpunkt lika mycket en viktig film som gör en svart, homosexuell erfarenhet till en angelägenhet för alla. Lyssna även på podcasten Hall/Kjellén som jag gästar och där vi pratar om just Moonlight: http://hallkjellen.blubrry.com/2017/02/25/tema-barndom-moonlight/