Moonlight



Måtte Barry Jenkins förtrollande drama vinna Oscar för bästa film framför Damien Chazelles favorittippade La La Land. Moonlight spelar i en helt annan liga och det var länge sedan en så konstnärligt frisinnad film syntes i Oscarsammanhang. Det var också länge sedan jag grät så mycket på bio.

Moonlight är baserad på pjäsen In Moonlight Black Boys Look Blue och är uppdelad i tre akter som alla är namngivna efter huvudpersonen. Under 16 års tid får vi följa Chiron, en tystlåten, ensam pojke som växer upp med sin crackberoende mamma i Miamis förorter. Den lokala knarkkungen Juan och hans flickvän Teresa tar Chiron under sina vingar och erbjuder honom mat och vänlighet när ingen annan i världen tycks finnas där för honom. Han stämplas som bög av skolans mobbare långt innan han har upptäckt sin egen (köns)identitet och i en scen frågar han Juan och Teresa vad en bög egentligen är, och hur han vet om han är en. Teresa svarar att han vet när han vet. Men det finns ingen tid och plats för Chiron att upptäcka sig själv när det inte finns varmvatten i huset, det postmateriella identitetsbyggandet finns inte på kartan. Istället får han bita ihop, doppa huvudet i isvatten eller ta bubbelbad med diskmedel. Famlandet efter identitet löper som en röd tråd genom filmen och när han i tredje akten försöker ta kontroll över denna genom att pumpa upp kroppen till max och gå runt med fåniga guldtänder, möts han av den kritiska frågan ”Who is you, Chiron?” från barndomsvännen Kevin.

Stranden och havet blir hans fristad. Det är platsen där Juan lär honom att simma, och platsen för ett annat betydelsefullt möte. Vid havet fläktar vinden. Där finns ingen mamma som kräver pengar till knark och inga mobbare som hotar med stryk. "I cry so much sometimes, I feel like I'ma turn to drops” säger Chiron i en av filmens vackraste scener. I havet kan han upplösas, blir ett med sin sorg.

Det är modigt att sätta en så tystlåten karaktär i huvudrollen. I en konventionell film hade Chiron haft några scener där han skrek och gormade eller grät som ett barn för att kontrastera mot den tystlåtna Chiron, men Jenkins låter honom förbli lika introvert filmen igenom. De gånger han öppnar upp sig är det subtilt och med väldigt små medel, både skådespelarmässigt och manusmässigt. Jenkins har förklarat att han främst lade vikt på ögonen när han valde ut de tre olika skådespelarna. Där Boyhood (2014) fokuserade mycket på själva inspelningsprocessen (den spelades in under tolv års tid) för att gestalta ett tidsförlopp och en uppväxt förhåller sig Moonlight mer teatraliskt till det; de tre Chiron-skådespelarna har inte självklara likheter i yttre attribut men har samma genomborrande, uttrycksfulla ögon och sammanbitna ansikte. Vidare berättas filmen nästan helt kronologiskt och vi slipper flashbacks, ramberättelser och andra överanvända narrativa medel. Det stora hoppet i tiden mellan den andra och tredje akten sys skickligt samman med två, tre dödande meningar – filmens sista – som kommer som ett slag i magen. De förklarar vad Chiron har gjort och inte gjort under åren som har passerat och är det enda vi behöver.

Samtidigt som filmen har en tydlig teatralisk prägel är den i allra högsta grad är en cineastisk upplevelse. Moonlight är en fröjd för ögat bland annat för sitt sätt att så mjukt fånga upp de mörka hudtonerna i filmen (vilket hudtonerna uteslutande är), även i mörka miljöer. Historiskt sett har det varit svårt att fånga mörka hudtoner på film på grund av den kemiska sammansättningen i filmrullen – Kodak utgick nämligen från ljusa hudtoner när man skapade sin filmrulle, personifierad i den så kallade Shirley-bilden som användes som referensbild för att reglera färgsammansättningen. Problemet uppmärksammades på 70-talet, deprimerande nog på grund av att möbelförsäljare och chokladförsäljare upptäckte att deras reklambilder inte kunde skilja på mörka och ljusa toner i träet respektive chokladen som de försökte sälja. Som tur är har det hänt en del sedan dess.

Förorten som filmisk miljö är symboltung och riskerar att resultera i filmer som fjolårets mindre lyckade The Land (2016). Och hur mycket jag än älskar (alltså verkligen älskar) The Wire är jag tacksam över att den socialrealistiska stilen inte tar patent på förortsskildringar. Moonlight undgår klyschorna tack vare sin poetiska realism, en idé som Jenkins inte tar lika långt som Beasts of the Southern Wild (2012) med sitt konsekventa barnperspektiv, men som inte är mindre övertygande för det. Hiphop blandas med klassiska stråkar, färgerna blir självlysande i vissa scener och Jenkins leker med ljud, tystnad och osynkroniserad dialog. Allt sammantaget skapar det en impressionistisk helhet, en berättelse där allt inte förklaras, där somliga händelser förstoras och där knarkbossen får förbli en god figur. Och lika befriande som det är att se en afroamerikans uppväxt på film som inte är en generaliserbar berättelse om livet i förorten utan är en berättelse om specifikt Chiron, så är det ur representationssynpunkt lika mycket en viktig film som gör en svart, homosexuell erfarenhet till en angelägenhet för alla. Lyssna även på podcasten Hall/Kjellén som jag gästar och där vi pratar om just Moonlight: http://hallkjellen.blubrry.com/2017/02/25/tema-barndom-moonlight/