Benedetta

Publicerad i Upsala Nya Tidning 3/12 2021

När den nederländska filmskaparen och provokatören Paul Verhoeven gör en film om ett nunnekloster på 1600-talet används en Maria-statyett som dildo. För att vara Verhoeven är det snudd på förutsägbart – filmskaparen har gjort sig känd för att töja på gränserna med sina sexskildringar. I själva verket är ”Benedetta” en förhållandevis tam film, för att komma från Verhoeven.  

Filmen bygger på verkliga dokumentationer – några av de äldsta – av lesbiskt sex, och handlar om nunnan Benedetta som inleder en relation med den yngre nunnan Bartolomea. Benedetta har ett särskilt band till Jesus och kommunicerar med honom i olika visioner. Men vem förblir hon trogen när Jesus ord går i klinch med klostrets lära, och vad säger hennes egen röst? Provocerad av Benedettas höga status utbrister en av nunnorna: ”Vem bestämmer vad som är Guds vilja?”, och meningen ringar in filmens grundkonflikt. Kyrkan, klostrets abbedissa och hon som får uppenbarelser slåss om tolkningsföreträde. Eftersom det gäller att inte tveka när ett mirakel uppenbarar sig, blir gränserna snabbt skarpa mellan de som erkänner och de som förnekar, och gud nåde den som står på fel sida. Det är som upplagt för en kittlande maktkamp.

Verhoeven intresserar sig för ett historiskt sammanhang med en skoningslös hierarki där maktfullkomlighet anses vara en synd. Denna intressanta ambivalens skänker djup åt Benedetta som karaktär, och del av tjusningen med filmen är att hennes motiv och egentliga övertygelse höljs i dunklet och skapar en osäkerhet kring händelseutvecklingen.

Däremot vacklar filmen på manusnivå. Karaktären Bartolomea skrivs in på ett osmidigt sätt och hennes funktion i berättelsen blir övertydlig. Dessutom lämnas Benedettas tvetydighet som person därhän i sexscenerna, vilket gör att de kan upplevas som effektsökande. Trots att man förstår att kvinnornas lust överordnas allt annat i stundens hetta, så ges inget sken av moralisk dragkamp eller konsekvensanalys efteråt. Det ger ett motsägelsefullt intryck, eftersom denna dragkamp tidigare i filmen varit så bärande. Man kan förmoda att det är Verhoevens avsikt att sparka patriarkatet i skrevet med sin egensinniga kvinnoskildring, men den hade vunnit på ett tätare karaktärsbygge. 

The Power of the Dog

Publicerad i Upsala Nya Tidning 19/11 2021

Jane Campions helgjutna drama ”The Power of the Dog” är en insiktsfull närstudie av en självutplånande machokultur i westernmiljö

Western som fiktiv miljö och filmgenre har varit en viktig byggsten i mytbildningen om Amerika och i formandet av ett seglivat manlighetsideal, där mannen är råbarkad, fåordig och handlingskraftig. När genren fått uppsving på senaste tid är det oftast med revisionistiska förtecken, i försök att vrida och vända på den maktordning som togs förgiven på 1930-talet. ”The Power of the Dog”, baserad på Thomas Savages roman med samma namn, är ingen westernfilm i ordets rätta bemärkelse, men ett westerndrama som just använder sig av filmtraditionens konventioner och motiv för att undersöka myten om mannen.

Berättelsen kretsar kring Phil (Benedict Cumberbatch), som driver en ranch med sin bror George (Jesse Plemons) i Montana, år 1925. Deras sambotillvaro vänds upp och ner den dagen George gifter sig med änkan Rose (Kirsten Dunst) som flyttar in tillsammans med sin son Peter (Kodi Smit-McPhee). Phil är den dominanta av de två bröderna och är inte sen med att förmedla sitt missnöje med den nya boendesituationen genom olika former av psykologisk terror gentemot nykomlingarna. Ett sätt som han utövar kontroll är genom språket – han styr samtalet i den riktning han vill, vilket också leder till en ordlöshet mellan honom och brodern, där möjligheten till verklig närhet utplånas. Deras asymmetriska relation blir tydlig redan i den stund George berättar att han tänker gifta sig, för Phil trivs med sin bror och tycks tro att de har en jämlik och ömsesidig relation, medan George längtar efter en fru – en längtan han aldrig fått möjlighet att sätta ord på för sin bror.

Teman som kön, makt och kuvad sexualitet löper som en röd tråd genom Campions filmografi och ”The Power of the Dog” är inget undantag. Däremot är det första gången som hon sätter en man i huvudrollen. Inledningsvis kan uppdelningen mellan de olika positionerna i berättelsen (machomannen, den milda mannen, den ömma modern) upplevas som schematisk, och den könspolitiska ansatsen alltför självmedveten. Är detta ännu en berättelse om en taskig man med ett sargat inre? Nej, eller jo, men det visar sig att Campion gör något alldeles eget med berättelsen. Rollerna och maktordningen blir komponenter i en intrikat och djuplodande närstudie av toxisk maskulinitet, där vikten av Cumberbatchs rollprestation inte kan betonas nog. Han är inget annat än briljant som alfahanen Phil, en roll som i en annan tolkning hade kunnat överspelas, men som här fylls till brädden med undertryckt aggression, begär och sorg. Det oartikulerade och obearbetade inom honom uttrycks i varje blick och i varje flin.

Även om filmen vacklar något i tempo i första halvan bärs den på det hela taget upp av ett kompakt manus som navigerar vändningar i handlingen med precision. Jag ställer mig däremot frågande till kapitelindelningen, som känns som en omotiverad rest av den litterära förlagan, och som ger berättelsen en konstgjord puls. Som westernskildring är den däremot rik, inte minst för att Campion har stor omsorg om detaljer och texturer, och precis som i hennes hyllade film ”Pianot” vävs de vackra landskapsbilderna in på ett meningsfullt sätt i berättelsen utan att bli poserande. Dessutom finns en direkt blinkning till just ”Pianot”. Men ”The Power of the Dog” står sannerligen på egna ben, och bevisar att Campion är i högform.

Squid Game blottar Netflix framgångsformel

Publicerad i FLM Weekend 3/11 2021

Det är väl att slå in en öppen dörr att konstatera att Netflix mest sedda serie genom tiderna faktiskt har brister. Men det har den, och det intressanta är hur de manifesteras. Serien handlar om en typ av gladiatorspel där djupt skuldsatta individer tävlar mot varandra i populära koreanska barnlekar, men det känner de flesta till vid det här laget. Vad som gör Squid game värd att titta närmare på är sättet den blottar Netflix framgångsformel. Serien gör inte bara barnleken till sin gimmick – den infantiliserar hela formen. Detta försöker man sopa under mattan genom att förse tittarna med en uppseendeväckande intrig och till på köpet kasta in en handfull samtida politiska frågor som håller journalister och kulturskribenter sysselsatta.

Det börjar redan i första avsnittet med en rad fullkomligt onödiga flashbacks (till typ fem minuter tidigare), allt för att göra tittarens upplevelse så friktionsfri som möjligt. Att Netflix skakat liv i dubbningen igen är förresten en annan sida av samma mynt: gud förbjude att någon inte skulle hänga med. Det som retar mig mest är dock sättet serien jobbar med kontrastverkan och symbolik för att på ett så uppenbart sätt tvinga fram de mest beräknade reaktioner. I sin ansats att skildra ett senkapitalistiskt Sydkorea och undersöka ”vad pengar gör med oss” stirrar spelarna upp mot en enorm, genomskinlig spargris fylld av sedelbuntar, som fylls på för varje spelare som elimineras. Symboliken hade inte hamrats in tydligare om så dollartecken dansat i deras ögon. När VIP-gästerna sedan anländer – några ultrarika sluskar i guldmasker som är så förhärdade att de tycker det är kul att se fattiga människor krossas till döds – står de bokstavligt talat och stirrar ner på spelarna från sina inglasade balkonger samtidigt som de sippar champagne och skrattar rått. Look where capitalism brought us.

VIP-gästernas dialog och skådespeleri är så dåligt att man vill sjunka genom marken. Och det har varit föremål för diskussion: det har nämligen kommit fram, bland annat i en text i The Guardian, att den engelska dialogen är bristfälligt översatt från koreanska, att skådespelarna fick spela in sina scener utan kontext och att de satt så långt ifrån varandra att de inte kunde frammana någon kemi. Låt oss säga att det märks. Men flera karaktärer är endimensionella och dåligt skrivna. Ett exempel är Ali, den pakistanske invandraren, som jag vill hävda faller offer för en rasistisk stereotyp: den godtrogne invandraren. Alis enda karaktärsdrag är att han är naiv, storögd och alla till lags. Ett undantag är ändå huvudrollen Gi-Hun, som slits mellan välvilja och cynism på ett (tillräckligt) övertygande sätt.

Genom produktionsdesignen har man arbetat fram en klinisk och enhetlig estetik, inte minst åskådliggjord i den karaktäristiska ceriserosa dräkt som alla spelvärdar bär (och som är som klippt och skuren för Halloweensäsongen). Dessa hundratals värdar marscherar i takt och ger tydliga, neutrala instruktioner, samtidigt som de kastar runt ord som jämlikhet och demokrati för att låta bryta av mot det våld de också begår. Förutom de associationsrika lekarna i sig, kontrasteras dessutom övervåldet i spelet mot pastellfärgade kulisser och klassiska musikstycken, i det här fallet ett stycke av Strauss som spelas efter varje lek.

Att arbeta med kontraster för att uppnå en viss effekt på det här sättet är förstås inget som skaparna av Squid game själva hittat på, utan är ett gammalt knep. Det användes till exempel flitigt i Boardwalk empire där nära på varje avsnitt slutar med att någon kallblodigt mördas, varpå scenen rundas av med en lattjo 20-talsmelodi. Det är en estetisk avvägning som andas cynism, som tycks säga: titta vad brutalt den här personen dör och ingen bryr sig. Det är ett grepp som kan göras bra, även om jag tenderar att vara skeptisk. Kanske för att det framställs som att det avslöjar något om tittarna, när det i själva verket avslöjar något om filmskaparna. Frågan är om serien verkligen är en vass skildring av den globala ekonomiska ojämlikheten. Att med matematisk exakthet beräkna och programmera tittarens reaktioner, som jag upplever att Squid game gör, går snarare stick i stäv med idén om att den skulle mana till samhällskritik. Tvärtom, om det inte skapas något utrymme för självständig reflektion, om inget kan uppstå hos tittaren som inte redan är förutsett av producenten, då kan det inte på allvar uppstå en prövande kritisk diskussion.

Missförstå mig rätt, Squid game är inte usel som tv-produktion, och jag ser hellre att det är en koreansk serie som slår deras tittarrekord framför ännu en amerikansk (förhoppningsvis kan det bli en portal in i icke-västerländsk film för somliga). Men detta infantiliserande av tittaren och av det filmiska berättandet är symptomatiskt för en affärsidé där (helst) alla jordens invånare ska fångas in av en och samma tv-serie. Och vad blir receptet? ”Content” och det kommersiella genomförandet blir bärande, medan nyans och finess i det filmiska berättandet blir lidande.