top of page

Zootropolis

Publicerad i Tidningen Kulturen den 5/8 2016



Kaninen Hopps kommer från en familj av morotsbönder men bestämmer sig redan som kaninunge för att göra revolt genom att flytta till staden Zootropolis och bli världens första poliskanin. I Zootropolis lever rovdjur och däggdjur sida vid sida, sina drifter har de för länge sedan lagt bakom sig – ända tills vissa djur börjar förvildas igen. Hopps och rävkumpanen Wilde får något på spåren, och tar sig runt hela Zootropolis för att lösa mysteriet med de förvildade djuren.

En läsning av Zootropolis som ligger nära tillhands är att den är en allegori över rasism och bör ses i ljuset av vår tids allt mer intensifierade rasmotsättningar, inte minst i USA. Och det är ett smart inlägg i debatten. På samma sätt som Disneys Robin Hood (1973) både talar till en vänster som förespråkar ekonomisk fördelning och en höger som föraktar skatter, gör Zootropolis upp med rasismen och biologiska förklaringsmodeller samtidigt som den ger poliskåren en klapp på axeln. Två flugor i en smäll – slugt.

Så är Zootropolis en uddlös barnfilm om en liberal utopi där alla kan förverkliga sig själva till max? Inte riktigt. Även om Zootropolis i viss mån är som vilken annan Disneyfabel som helst så är budskapen ovanligt komplexa, stundvis rentav djärva. Ett exempel är när Hopps vänligt förklarar för en gepard att det är okej när kaniner kallar andra kaniner ”söta”, men inte när andra djur gör det. Ett annat är när Wilde tar sig frihet att känna på ett fårs ull men blir tillsagd av Hopps – en klockren metafor för hur många tycks tro att afrohår är allmän egendom.

Hopps har en inre drivkraft som heter duga och när hon mot alla odds lyckas bli den första poliskaninen får Disney till det obligatoriska budskapet att ”allt är möjligt om man bara vill”. Men filmen nyanserar också då den utforskar stereotypiseringens mekanismer, inte minst i karaktären Wilde; det kanske finns faktorer utöver den inre drivkraften som påverkar var man hamnar i livet. Man får som tittare tänka flera varv när Hopps först stoppar en fördomsfull elefant från att sälja glass till räven i fråga, för att sedan inse att elefantens fördomar stämde och att det är vi som blivit lurade, för att sedan förstå att Wilde har fallit offer för rävstereotypen och hänvisats till den oärliga svarta glasspinnemarknaden fast han egentligen är en schysst räv, och att både vi, Hopps och elefanten blivit lurade.

Fördomen står i centrum i Zootropolis. En scen visar hur en däggdjursmamma flyttar sig och sitt barn lite längre ifrån ett rovdjur som de sitter bredvid på tunnelbanan, då det har spridits rykten om att förvildningarna har en biologisk förklaring, och att alla rovdjur därför är potentiellt farliga. Scenen varar bara några sekunder men är enormt träffande. Det man eventuellt kan fundera över är det faktum att minoriteten (som alltså kan ses som den afroamerikanska samhällsgruppen i en rasanalys) representeras av rovdjur. Lite passé?

Men vilka rovdjuren egentligen representerar går förstås att diskutera. I en genusanalys menar jag att filmen snarare porträtterar ett samhälle som genomgår en feministisk utveckling, ett samhälle som går från att vara patriarkalt till att bli jämställt. När alla djur fortfarande var vilda förväntades de veta sin plats, och en liten kanin som vägrar ”veta sin plats” blir ett hot mot den patriarkala samhällsordningen. I den analysen representerar de förvildade rovdjuren således snarare ett förlegat manlighetsideal än en förtryckt minoritet. Att polisen är den yrkesgrupp som skildras är smart även i denna aspekt, då den förknippas med ett visst mansideal och blir en bra projektionsyta för filmens budskap.

Förutom att livet i Zootropolis tillåter de traditionella männen att utveckla sina mjuka sidor (jag tänker särskilt på scenen där polischefen dansar på sitt kontor), så luckras roller upp och man slipper definieras av vad man är: win-win för alla (där har ni feminismen i ett nötskal). Till och med budskapet att ”allt går om man bara vill” känns därför ovanligt rimlig i denna analys, om man ser Hopps som en feministisk pionjär. Och även om Hopps som karaktär är en aning blek så är det uppiggande med en smart, modig och drivande kvinna. Den enda stereotypen de tycks ha glömt bort att problematisera är popstjärnan som (förstås!) är smal som ett sugrör. Men det är en liten detalj i sammanhanget. En recensent påpekade att Zootropolis är det närmaste Disney kommit att göra en Pixarfilm, och även om den är aningen uppläxande, så har han rätt i att den är mogen och välgjord på ett sätt som ofta varit kännetecknande för Pixar. Och för den delen – om fler barn kunde rätta sina generaliserande föräldrar och säga ”bara för att hen råkade vara en [infoga valfri förtryckt grupp]”, som Hopps gör i en scen – så får filmen gärna vara uppläxande för min del.

Comments


bottom of page