The Fits



(Mycket spoilerkänsliga läsare varnas) Elvaåriga Toni (Royaly Hightower) och hennes äldre bror spenderar stor del av sin tid på den lokala träningsanläggningen. Utöver att träna boxning hjälper de till med att tvätta blodiga handdukar, fylla på vattendunkar och torka golv. Efter att fascinerat ha sneglat på den lokala dansgruppen Lionesses som tränar i samma lokal, väljer Toni dock att lämna den testosteronstinna boxningsringen och istället börja dansa. För att platsa i laget krävs att man närvarar vid tre stycken tretimmarspass i veckan, utöver hemmaträning. ”Stop thinking like an individual and start thinking like a team,” deklarerar en av de äldre tjejerna innan hon demonstrerar en avancerad koreografi som Toni och de andra nykomlingarna förväntas lära sig på stående fot. Lionesses är vana att vinna tävlingar och tänker inte låta segertåget bromsas av några taffliga nybörjare. Samtidigt behöver de förstärkning.

The Fits är en fascinerande tät film. Korsklippningen mellan dans och boxning får mig att tänka på en jämförelse som har gjorts mellan Darren Aronofskys två filmer Black Swan (2010) och The Wrestler (2008). Filmerna handlar om en ballerina respektive en wrestling-stjärna, och jämförelserna har visat på hur dessa två utövare av till synes helt olika sporter egentligen är väldigt närliggande i sin kroppsliga påfrestning. Filmerna skildrar två extremer som innebär ett tämjande av människans fysiska begränsningar. I The Fits, om än på amatörnivå, visas också på släktbandet mellan två kroppsliga praktiker. När Toni tränar boxning liknar det en koreografi i slagschematiken. Hon måste slå enligt en viss rymt för att undvika slag och för att själv slå vid rätt tidpunkt. Dansen som hon sedan övergår till är kraftfull, på gränsen till aggressiv, inte helt olikt boxningens slagstil. I pauserna tävlar tjejerna mot varandra i dance battles, där man en mot en visar vad man har att gå för. Under ett träningspass får plötsligt en av de äldre tjejerna ett slags spasmiskt anfall och åker akut in på sjukhus. Inte långt senare drabbas ännu en av dansarna, och sedan ytterligare en. Utan att låta kameran dröja vid de enskilda anfallen särskild länge är det likväl deras diffusa uppenbarelse som filmen kretsar kring (vilket titeln förstås skvallrar om). Anfallens psykologiska verkan, snarare än deras fysiska existens, betonas. Redan vid det andra anfallet åker en mobilkamera upp för att fånga den märkliga händelsen på film, vilket åskådliggör hur anfallen reproduceras bland de unga dansarna. Man återberättar anfallen för varandra och spekulerar i vad de kan bero på. För ju mindre myndigheterna kan påvisa något orsakssamband, desto mer blir det något som alla får tolka bäst de vill. Musiken spelar en viktig roll här i sin mystik och i känslan av att något i tillvaron glappar.


Det fina med filmen är att det finns många potentiella läsningar av anfallen och deras innebörd, och att ingen förståelse utesluter den andra. De har av somliga lästs som en metafor för mens och den påfrestning på kroppen som det kan innebära. Tonis kompis Beezy förstår anfallen som könskodade när hon hävdar att det bara är en tidsfråga innan de själva drabbas, något Toni viftar bort genom att konstatera att ingen av killarna (i boxningslaget) har drabbats. ”We’re not them”, svarar Beezy då. Vid ett annat tillfälle funderar samma karaktär på om anfallet kan vara en ”boyfriend disease” – en möjlig metafor för könssjukdomar eller oönskad graviditet. En av de ansvariga vuxna skyller till en början på vattnet, och även om den teorin senare utesluts, pekar den delvis på en verklighet i USA där många fattiga områden har blyförgiftat vatten.


Men än mer intressant är att läsa anfallen mer bokstavligt, som ett gruppsykologiskt fenomen. Tonis bror tycks anta att anfallen är fejkade. Även Toni är till en början skeptisk till anfallens äkthet. Vännen Maia uttrycker att hon vill ha sitt anfall överstökat, strax innan det inträffar. Anfallen är otäcka, men blir också allas stund i rampljuset – ett uttryck för individualitet – samtidigt som den individuella upplevelsen av anfallet blir del av en kollektiv upplevelse. Men även om vi skulle ponera att allt är skådespeleri, så gör det inte situationen mindre verklig för de unga dansarna. Tvärtom – i den tid av efterapande som uppväxten innebär, kan anfallen snarast ses som en gruppritual som vilken annan, verklig i sin overklighet. Måhända en axelryckning för den utomstående (typ Tonis bror), men blodigaste allvar för den som befinner sig i det. Omklädningsrummet, en symbol för grupptryckets praktik, är ett rum vi återvänder till ofta i filmen. Där får Toni ta del av andra ritualer som tatuering, öronpiercing och nagellack.


Spännvidden mellan det individuella uttrycket och det kollektiva är ett centralt tema i berättelsen. Toni slits mellan den universella viljan att tillhöra en grupp och att stå ut i en grupp och känns ambivalent inför den socialiserande process hon utsätts för. I scenen efter att Tonis naglar blivit målade ses hon skrapa bort nagellacket. Att sluta tänka som en individ och börja tänka som en grupp är förstås en dubbeltydig uppmaning. Det att släppa på sin individualitet till förmån för gruppen kan å ena sidan innebära ett osynliggörande och kuvande av individen. Men det kan också innebär en lättnad – man slipper vara utelämnad till sig själv jämt och ständigt – och en gemenskap.


Tonis känsla av distans, eller instängdhet – i sin kropp, sitt jag – illustreras av återkommande bilder där hon tittar genom galler. Första gången genom ett gallerbetäckt fönster när hon spanar på Lionesses för första gången, en annan gång senare i filmen när hon tittar in på en boxningsträning. Men gallren symboliserar något mer än bara instängdhet. Toni tränar vid flera tillfällen vid ett par trappor och en bro som sträcker sig över vid en övergiven räls, också den (bron) täckt med galler. I en av filmens starkaste scener får hon riktigt flyt i sitt dansande när hon tränar på just den bron – en intertext till den berömda scenen i Rocky (1976).


Samtidigt som dansen och de medföljande grupprocesser som följer upplevs som delvis begränsande för Toni, visar denna scen på hur dansen i sig kan bli en utomkroppslig frihetsupplevelse, som når bortom jag och identitet. Däri ligger det intressanta i dansen som filmiskt studieobjekt – den blir dels ett slags konfliktyta mellan ett individuellt och ett kollektivt uttryck, dels en kroppslig disciplin som har potential att ta individen bortom sig själv. Även anfallen kan läsas som en liknande extatisk befrielseprocess. Att förlägga en berättelse om den tidiga puberteten i en dansmiljö är därför effektfullt. För kan inte uppväxt och identitetssökande ses som en enda lång koreografi som man förväntas lära sig, för att sedan i olika hög grad avvika från? Det fungerar åtminstone bra som metafor i The Fits. Toni lär sig koreografin, och gör den till sin.