Publicerad i Tidningen Kulturen den 4/3 2016
Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen har tagit fasta på Kiarostamis sparsmakade berättarstil: musik är utesluten, dialogen stillsam, och som tittare får man veta ytterst lite om huvudpersonen.
Badii, som han heter, kör runt i ett ökenliknande landskap i utkanten av Teheran, och det är först en ganska bra bit in i filmen får vi veta att han vill ta sitt liv, och är i jakt på någon som kan täcka hans kropp med jord. I ett samtal med Kiarostami konstaterar den iranske poeten Geranaz Moussaiv att: "Both the anonymity of space and character convey the key idea of the narrative [...]". Jag menar i den här texten att mycket av det som inte uttrycks explicit i dialog och dylikt istället uttrycks i filmens bildspråk; cinematografin (specifikt inramningen) blir en nyckel till att förstå filmen.
Smak av körsbär består i hög utsträckning av närbilder på Badii och hans medresenär i bilen, samt helbilder på bilen som kör runt på sandvägar. Bildens inramning består ofta av sand, bil, sand – vi får sällan se himlen. Steve Erickson påpekar i en artikel att landskapet i filmen blir en projektion av Badiis inre landskap, och Alberto Elena skriver i sin bok om Kiarostami:
As Kiarostami explains, the location finally chosen for the film, that 'desert', as it is called by the taxidermist, a real no-man's-land despite occasional visits by strangers such as Badii, is 'the hills on the outskirts of Teheran, because the man is moving away from his life (which is centered in the city); he is leaving his life at the same time as he is leaving the city'
Landskapet bär med andra ord en stark sybolisk laddning. Filmens titel anspelar på en av resenärernas, herr Bagheris, berättelse om hur han "räddades" av smaken av körsbär när han skulle ta sitt liv genom att hänga sig i ett körsbärsträd som ung. Detta står i kontrast till det landskap Badii befinner sig i. I Badiis landskap finns inget körsbärsträd som kan rädda honom, för inget växer där.
Låt oss stanna vid horisonten och frånvaron av himmel. Som nämndes i tidigare stycke är bildrutorna ofta komponerade av sand, bil, sand, med en mycket hög horisontlinje. En hög horisontlinje skapar en känsla av tyngd som läggs på subjektets axlar, och i förlängningen, på tittarens. Motsatsen är en bild med mycket himmel som ger en känsla av lätthet. Alberto Elena skriver att "[...] Taste of Cherry creates a strong feeling of claustrophobia, of a complete lack of open horizon". Bilen med Badii är som fast mellan lager av sand – som i en grav.
Detta att täckas av jord, att begravas, är centralt i filmens bildspråk. I en scen besöker herr Badii en vakt i hans vakttorn. I området sker utgrävningar av något slag. Badii tittar ut från vakttornet, mot utgrävningarna, och ser en grävskopa som släpper ner ett lass sand. Bilden är komponerad så att grävmaskinen endast syns i bildens översta del, och resten utgörs av den fallande sanden. Liknande scener är återkommande. I en annan projiceras en bild av Badiis skugga på en bild av fallande sand – som att det faller på honom.
I en sekvens mot slutet söker Badii upp Bagheri, mannen som har gått med på att begrava Badii, och ber honom försäkra sig om att Badii verkligen är död innan han täcker honom med jord. Det är som att Badii själv uttrycker en önskan om att Bagheri ska hitta honom vid liv. Hur kan vi förstå den här scenen? Att Badii har något vädjande i blicken i denna scen kan framstå som märkligt – det är ju Badiis egna beslut att ta sitt liv – men med begravningstematiken som genomsyrar hela filmen kan vi förstå det som att beslutet redan är fattat och inte går att göra ogjort. Att han så att säga redan befinner sig i graven, mentalt.
Denna läsning av filmens bildspråk ger oss kött på benen i vår förståelse av filmen. Inramningen med den höga eller icke befintliga horisonten ger oss en känsla av instängdhet, och gravtematiken förstärks av de återkommande scenerna med fallande sand. Smak av körsbär är just exempel på en sådan film där man som tittare får leta i detaljer och bildspråk för att få en mer omfattande förståelse av vad filmen vill säga.