Till de cineastiska syndarnas försvar

Publicerad i Upsala Nya Tidning 10/12 2021

Att vara en filmälskande småbarnsförälder i streamingens tidevarv är på många sätt en lyx. Men har även gjort mig till en cineastisk syndare.


Ni vet hur det är: är det inte högar med blöta regnkläder att hänga upp så är det intrampad potatis att skrapa av från strumpan, snoriga näsor att torka, högar med disk och lite skrik på det. Men plötsligt händer det: det uppstår en stund. När min son var nyfödd rörde det sig om stunder då han sov, på dagtid, men även långa amningsintensiva nätter. När jag nu jobbar rör det sig bara om kvällstid, när båda barnen har somnat.


Jag säger stund, för att jag menar en stund. Det gick år utan att jag såg en hel film oavbrutet. Nu händer det ibland.


För efter en timme vaknar minstingen. Det är snarare regel än undantag. Sedan beror det på min och min mans dagsform, om vi orkar ta upp filmen igen efter det avbrottet – oftast vill jag gå och lägga mig 21.30 för att vara rustad för en (eventuellt) kraschad natt och en (garanterat) tidig morgon. Så det är bara att trycka på paus och fortsätta en annan kväll. Det uppdelade tittandet har blivit vår melodi.


Den strömmade filmen har varit min följeslagare i småbarndimman. Utan det digitala biblioteket hade jag inte med samma enkelhet kunnat se filmer som ”Terje Vigen” (Sjöström), ”Sommaren med Monika” (Bergman) och ”Min lycka” (Varda) i mitt hemmavacuum. En scen i ”Sommaren med Monika” gjorde förresten ett särskilt starkt intryck på mig när jag såg den i vintras: den när Monikas bebis blir upphämtad av gammelfaster och Monika i sin lättnad dansar runt i lägenheten – för en stund bara sin egen. Ja, föräldraskapet har gjort mig till en annan filmtittare, i flera bemärkelser.


För streamingens möjligheter har också gjort mig till en cineastisk syndare. Filmerna jag sett har inte upplevts i sin rätta form. Förutom att de splittrats har jag ofta tittat på en iPad, ibland med mycket låg volym för att inte väcka bebisen. Det är knappt så att jag vågar erkänna att jag såg widescreen-klassikern ”Lawrence av Arabien” på en iPad i sängen… uppdelad på kanske tio tillfällen (men kom igen, 3 och 48?). Det är förstås störande. Och en samtidssjuka – den splittrade koncentrationen, de hastiga klippen. Man rycks ur förtrollningen av en uppdelad filmupplevelse, kanske hinner glömma bort och blanda ihop namn, blir van att titta med ett halvt öga.


Samtidigt menar jag bestämt att det är bättre än ingen upplevelse alls. Om film är luften man andas så får man offra några heliga kor på vägen. Och kan det vara så att vi har en romantiserad bild av det historiska filmtittandet? Var det aldrig splittrat förut? Jodå. Innan televisionens intåg betraktade många biografen närmast som ett vardagsrum. Under Nickelodeon-eran på tidigt 1900-tal var den rörliga bilden ett folknöje, man kom och gick som det passade. Hitchcock gjorde en hel grej av att inte låta någon komma in i biosalongen efter att ”Psycho” börjat, och det var år 1960.


Nej, ”Lawrence av Arabien” var inte menad att ses på en liten skärm med dåligt ljud, och det är viktigt att förstå. Men filmhistorien fortsätter likförbannat leva vidare genom iPaden i min säng, på sitt sätt. Den måste levandegöras för att inte förpassas till historiens soptipp och får lov att hitta nya former. Samtidigt uppdagas något annat, i takt med att filmen letar sig allt djupare in mellan våra lakan: biografens särställning. Trots dalande besökssiffror blir biografens funktion på sätt och vis tydligare än någonsin i en tid där fler än jag gjort det splittrade tittandet till en vana. Detta isolerade, koncentrerade rum måste värnas, där upplevelsen kan nå en som tittare på ett annat plan, just för att det är du och filmen. Ingen smutstvätt i vägen, ingen sprucken skärm. För en liten stund: bara du och filmen.