Publicerad i Upsala Nya Tidning 27/10 2023
Det börjar som en berättelse om två norska systrar, Kari och May, som av ett tecken från Gud köper en lägenhet i svenska Gullspång. Sedan för ödet dem samman med en pensionerad militär, Olaug, som öppnar upp ett oavslutat kapitel i en snårig släkthistoria. Vad som börjar som en rappt berättad feel good leder vidare till ett slags true crime som utmynnar i… ja, vadå? ”Miraklet i Gullspång” är en fascinerande och säregen dokumentärfilm som inte bara ruskar liv i arv-och-miljö-diskussionen, utan hela idén om narrativ i dokumentärfilm.
Låter det meta? Delvis är den faktiskt det. Samtidigt är den inte otillgänglig, tvärtom; ”Miraklet i Gullspång” är oupphörligen intressant och omöjlig att slita blicken från. I den första halvtimmen avlöser sammanträffandena varandra. Maria Fredrikssons exploaterar inte sina subjekt, men det osannolika händelseförloppet för stundtals tankarna till sensationsjournalistikens ständiga jakt efter ”content” som måste nå igenom bruset.
Men så kommer vi in i filmens andra halva, som kastar nytt ljus på första delen. I en form av självupplösning utvecklas den nämligen till en spännande reflektion över vem som har kontroll över narrativet. Fångar kameran bara ett händelseförlopp eller präglar kameran själva händelseförloppet? Vad ligger i betraktarens öga och vad är sant?
På samma sätt som konspirationsteorier kan sägas vara symptomatiska för en tid med allt färre kollektiva referenspunkter, kan de två systrarnas religiöst kodade teckentydning ses som ett uttryck för en önskan att skapa ordning och mening i en kaotisk värld.
Utöver en handfull originella personporträtt berör filmen ett smörgåsbord av ämnen: nazisterna roll i Norge under andra världskriget, arv och miljö, norsk religiositet, slappt polisarbete och klass. I gängse manér samsas intervjuer med inspelade telefonsamtal, arkivmaterial och återskapade scener. Men debutanten Maria Fredriksson har inte bara lagt vantarna på bra källmaterial utan har en klar fallenhet för dokumentärt berättande. Trots att det hon berättar om delvis ändrar skepnad finns hela tiden ett berättartekniskt självförtroende, och det är inte av en slump filmens klippning prisade på filmfestivalen i Tribeca. Förmodligen kommer den fortsätta hyllas.
Comments