Publicerad i Filmtidskriften FLM oktober 2022 som en del av listan över de 25 bästa svenska filmerna genom tiderna
En käftsmäll har aldrig känts så skön som när Lukas Moodyson drämde upp garderobsdörren i ansiktet på svenska folket med sin lesbiska kärlekshistoria 1998. I Eva Belings ”Fördom och stolthet – en queer filmhistoria” är alla intervjuade rörande överens: ”Fucking Åmåls” betydelse för den svenska HBTQ-rörelsen kan inte nog understrykas.
På tjugofem sekunder får vi filmens grundkonflikt i punktform. Agnes vill slippa ha fest och hon vill att Elin, tjejen hon älskar, blir kär tillbaka. Elin är skolans populäraste tjej. Hon vill bara hitta något sätt (knarka novalucol, vad som helst!) för att lyfta sig själv från sitt sammanhang och verkligheten i det lilla samhället Åmål. Agnes vill också försvinna iväg, begrava sig själv, slippa mobbning och föräldrarnas betungande och missriktade omtankar.
Filmen är som en olycklig och rusig ungdomsförälskelse. Moodysson tycks inspirerad av Dogma-filmen i sin semi-dokumentära approach och lite stökiga stil. Men man får inte missta detta för avsaknad av kontroll. Han regisserar med enorm precision, filmens tajming är i själva verket något som utmärker den – den komiska tajmingen inte minst, och klippningen som ger varje scen exakt lagom mängd luft. Ljuddesignen imiterar ungdomens sätt att lyssna på musik: det dånar och bedövar, och utan Broder Daniels betecknande tre-ackords-indierock hade filmen inte varit densamma.
Alexandra Dahlström är fantastiskt rolig som den drastiska och plågade Elin, och Rebecka Liljeberg förmedlar Agnes kompakta ångest perfekt med sin trevande mimik. Mathias Rust karaktär Johan är också värd att nämna som tystlåten moppekille med bedrövlig taktkänsla. ”Du är så jävla snygg” säger han storögt inne på en toalett till Elin efter att hon har spytt på en fest, varefter hon jagar iväg honom med en toaborste.
Som småstadsskildring är den svårslagen i alla sina träffsäkra observationer. Som ett dokument från året 1998 likaså: att vara ung då är att ringa i sladdtelefon, att låta VeckoRevyn diktera villkoren för vad som är ok och inte, och att ligga i sin säng och stirra ner i en skolkatalog. Frågan är om inte filmens främsta förtjänst är hur den lyfter skolkatalogen som motiv, och lyckas gestalta den särskilda form av trånande som bara en skolkatalog kan väcka.
Och slutet sedan? Det är inget mindre än en av svensk films stora triumfer. Segern smakar sötare än överblandad O’boy.
Comments